Livet går vidare, även här på Rallarbacken, trots att vi numera är en häst mindre i flocken. Det är konstigt och tomt, men ändå så rullar det på som vanligt... På hästarna märker man inte att de saknar Kråkan, men självklart så gör de så, även de. Det var bara någon dag efter nyår som Gaei tittade på mig, väldigt länge och frågande, med riktig "Lady-och-Lufsen-blick". Det var som om han undrade om det verkligen var sant, att Kråkan aldrig mer kommer tillbaks...? Jag blev alldeles rörd av hans sorgsamma ögon, och fällde nog ytterligare en tår när jag förklarade för honom att det verkligen var så; Kråkan var borta från oss, för alltid... Man får trösta sig när man mister en älskad vän - oavsett om det är en människa eller ett djur - att livet går vidare, och lyckligtvis ses vi igen, även om det kanske dröjer... Tänker också på det som någon skrev, och som man kan läsa ibland: " Sörj inte över att jag är borta, gläds åt att jag har funnits." -------------------------------- Även om det här är Hästarnas facebook-sida, så måste jag tacka ALLA snälla, rara människor för era fina ord och hjärtan som har skickats, både till dem, men även till mig! Jag är stum av förvåning, tacksamhet, förundran och glädje över alla snälla människor som tänker på mig, och oss! Till och med vackra blommor har jag fått - TACK!!! Tänk också att över 3300 människor har läst om Kråkans öde!! Helt otroligt! ----------------------------------- Det har varit några tuffa veckor, inte bara för att Kråkan ramlade och sedan dog. Mörker, is och halka gör ju ingen glad, trots lite jul som lyser upp i mörkret. Att dessutom ha en häst med mystisk hälta som kommer och går, gör ju inte livet lättare heller. Det är Blika som har haft riktiga problem med en hov under ganska lång tid, och det har varit ganska oroligt faktiskt: Det började med lite skum ömhet i höger fram ett bra tag före jul. Det blev bättre, och sedan jätteont. Min standardlösning är oftast våt-varmt- omslag, för oftast är det en hovböld som har kapslat in sig och gör ont. Lite sprit-bandage gjorde susen, efter något dygn gick hon rent. Ett par dagar... Sedan började hon ömma igen, och jag förstod att allt inte hade kommit ut. Det blev nytt bandage, med gott resultat. Ohalt några dagar. När Kråkan dog gick Blika rent minns jag. Dagen efter kunde hon inte ens sätta ner tån i marken! Det blev nytt bandage med min 96%-iga dundersprit (utspädd i lite vatten) Ingen effekt!? Efter några dagar hade även benet svullnat upp, och hon började få feber. Det kändes verkligen INTE kul! Det blev medicinering, smärtstillande och antiinflammatoriskt, och ännu mer spritbandage, upp på halva benet också den här gången. Jag undrar hur många rullar silvertejp som har gått åt på sistone...? Hon ville vara med kompisarna, såklart, så hon fick ta både Kråkans täcke och plats - ganska rörande faktiskt! Det var åter igen tre hästar bland gamlingarna vid stenröset, och närheten till ladan. Vatten har jag burit upp MÅNGA gånger till henne under den sista veckan, så hon inte skulle behöva hoppa ner till vattentunnan eller riskera kolik pga intorkning... Stackars Blika led verkligen, hon kunde inte hoppa så långt på sina tre ben... När jag bytte bandage häromdagen, kliade hon sig frenetiskt vid kronranden på insidan. Hon kliade uppe ett blödande sår med tänderna väldigt snabbt, och jag tolkade det som att hon visade var hon hade ont, eller var felet satt. Mina enorma spritbandage gav ingen effekt, och nu började vi fundera på om det var dags att köra henne till klinik för röntgen och sedan skära upp bölden... Ingen rolig tanke, men ibland har man inget val. Min ork började tryta. Först Kråkan, och sedan det här! Jag bävade för en resa till klinik, med all eftervård det skulle innebära med gips och boxvila mm. Jag beslöt mig för ett sista sprit-bandage-försök, samtidigt som jag tillbad ALLA som jag känner "där uppe" - och det är ju många nu! Även Kråkan har ju tillkommit bland alla vänner som man har känt under åren, både människor och djur... I min förtvivlan lovade jag "dem " att jag skulle berätta för hela världen, om de kunde hjälpa oss.. Är man desperat och förtvivlad, så... I dag tyckte jag att hon belastade hoven lite mer, och faktiskt vilade och avlastade bakbenen ibland! Jag såg det som ett positivt tecken, och började sedan med spänning klippa upp bandaget på eftermiddagen. Det dröjde inte länge innan en fruktansvärd stank slog emot mig, och jag insåg att antingen håller benet eller hoven på att ruttna - eller så är det VAR som har runnit ut och luktar äckel. Förhoppningsvis det sista...!? Jag skrek högt av glädje, även om jag samtidigt nästan var kräkfärdig av stanken, när jag hittade en lång skåra längs kronranden, där det sipprade ut äckligt, illaluktande var!!! Blodiga skavsår på ballarna av alla bandage och boots gjorde ingenting - vi hade hittat felet!! Eller rättare sagt: Blika hade visat mig var felet sitter, och jag hade lagt ett extra spritbandage just där hon hade visat att det kliade. Det blev rengöring och ett nytt spritbandage på den stackars hästen. Säkert riktigt obehagligt, men nu vill jag vara säker på att ALL skit kommer ut, och inte kapslas in igen! Hon linkar ju såklart fortfarande, men nu vet jag var felet sitter, och vi är på väg att lösa det. Skrubbsåren läker sedan, det är ju torrt och fint ute nu... Vill härmed nu officiellt tacka även alla "där uppe" för er hjälp att lösa Blikas böld!!! (Löfte är löfte..) Icke att förkasta veterinärkunskap, mediciner, spriten och envishet... Oavsett vilket som hjälpte henne, så var det bra. Kanske var det allt tillsammans...? Nu håller vi alla tummar och hovar som finns, att allt läker som det ska, så vi slipper åka till klinik och operera!! --------------- Avslutar med att visa ett par bilden på fina Kråkan, i sin ungdom. Det är Lena som rider, och bilderna är tagna 2003, alltså när Kråkan var 18 år...

Tyvärr gick det inte så bra med lilla älskade Kråkan, som jag först trodde. Hon tappade tydligen så mycket ork och kraft när hon blev liggande på isen, så när hon sedan nästa natt lade sig ner för att vila, orkade hon inte resa på sig igen. Jag hittade henne på nyårsaftons morgon, liggandes ute i hagen på gräset, långt från is och gegga. Hon hade valt en plats som var skön att lägga sig på, men orken var som sagt slut. Trots härdiga försök, kom hon inte upp. Igen... Jag behövde inte många minuter på mig för att fatta det hemska beslutet om att ringa veterinär för akut avlivning. Tyvärr. På årets sista dag fick alltså den fina, kloka, underbara, älskade, turbo-Kråkan somna in. Lena - som var den som red Kråkan mest i början - och jag satt vid hennes huvud och smekte henne, och berättade hur fin hon var och hur mycket vi älskade henne. Hon låg lugnt och vilade i hagen medan vi väntade på veterinären, som kom inom en halv timma. Det var bara när vi pratade lite för detaljerat om avlivning som hon började sparka och försöka resa på sig... Hon dog med munnen full av hö och sockerbitar, lugnt och fridfullt ute i naturen - precis som när hon föddes en gång för länge sedan på Island. Född fri, död fri. Hon hade gått ut i hagen på natten tillsammans med sina vänner Gaefa och Sproti. De hade tillbringat flera timmar i hörnet av hagen som var torrast och finast, det syntes på antalet färska gödselhögar. De vilade och noppade gräs, och så småningom lade de sig ner för att vila. Sproti och Gaefa reste sig så småningom, men Kråkan blev alltså kvar, liggandes. De lämnade henne, men hela flocken hade full koll på henne, det syntes sedan på morgonen. När hon väl var död och veterinären hade åkt, tog jag Gaei och Blika i hakskägget och ledde fram dem mot sin vän. Resten av flocken följde givetvis efter oss, tätt på led. Alla ville gå, men ingen vågade tydligen ta första steget...? När vi två ledare - Gaei och jag - gick först, följde alla med oss mer än gärna. Jag tycker att det är viktigt att de verkligen får se vad som har hänt, och ta adjö ordentligt. Även djur sörjer, och accepterandet blir ju mindre svårt om man har fått se den döde, det är ju allmänt känt. Givetvis gäller det även djuren också... Deras avskedscermoni var verkligen rörande! Alla nosade och pussade på henne, mycket värdigt och försiktigt. Blåste lite i näsborrarna för att se om de fick någon reaktion... Freydis var den enda som noppade lite lätt i örat (tror jag det var). Hon ville se om Kråkan verkligen inte reagerade..! Jag minns att hon gjorde likadant med Glod när hon var död, och hästarna fick komma in i ladan för att säga adjö. En del gick ganska snart därifrån. Gaefa var den som först gick. Hon var redan klar med sitt avsked... Några stannade länge, och kom tillbaks några gånger. Gaei och Blika var de som hade svårast att skilja sig från henne, men så var det också de som stod henne närmast också, förutom Sproti som vid tillfället var bakom ladugården. Sproti måste ju också få se sin älskade kompis, så det fick bli när vi passerade stallet. Då låg hon tyvärr i skopan på traktorn som skulle köra bort henne, så det kändes lite tokigt. Jag kände att jag ändå tyckte att det var så viktigt att även han skulle få se Kråkan, så vi fick bortse från omständigheterna. Att en stor traktor brummade med motorn på, bekom inte Sproti ett dugg. Han nosade och pussade mer än han nånsin har gjort på "sin fästmö" - hur rörande som helst! Petra tog en så fin bild på dem, trots att den samtidigt är lite "makaber". Mitt mellan deras huvuden ser man mig med alldeles tårfyllda ögon... Mitt i allt det sorgliga är jag som djurägare ändå oändligt tacksam för att jag fick vara med henne in i det sista. Inte bara tacksam för alla härliga år som vi har känt varandra, och alla busiga galopper och allt annat hon har givit mig och många andra under sina 32 ½ år - varav de sista 17½ år hos mig. Att få vara med när ens älskade djur dör, är ju självklart fruktansvärt tungt och ledsamt, men ändå infinner sig en stor tacksamhetskänsla över att få följa med ända till slutet. Livet är ju så: Man föds, lever och dör. ---------- Det blev en mycket konstig och annorlunda nyårsafton, och känslan att fira infann sig givetvis inte. Vi skålade för Kråkan på vår nyårsfest på det nyinredda Loftet, och lyckligtvis hade vi bara nära vänner med oss som förstod situationen. Vid tolvslaget var hela den resterande flocken uppe på Hygget och betade, ditlurade av mig i god tid innan. Jag gav dem en stor höbal att dela på vid grind-öppningen upp till Hygget. När höt var uppätet promenerade alla dit upp, där de tillbringade hela natten tillsammans, alla åtta. Jag hade inte hjärta att ställa Gaefa och Sproti ensamma vid ladan där de brukar äta hö på nätterna. När man är ledsen ska man ju ha vänner kring sig... Risken för spring på isen om det skulle smällas raketer gjorde att det kändes som bästa lösningen att ha alla tillsammans, och uppe på Hygget där det är långt från hus och eventuella smällare. Mitt beslut visade sig tydligen vara bra: På nyårsdagens morgon kom de sakta hem allihop när det hade ljusnat igen. Lite sugna på frukost-hö såklart, efter en lång natt med bara "bete"... Efter ytterligare ett dygn med helt omvända vanor och utfodringstider, och alla tillsammans även på natten, har vi nu i kväll återgått till de gamla rutinerna - men med en häst mindre. Återstår att se om Gaefa accepterar att gå ensam med bara Sproti under nätterna...?

Fy vilken dag! Men lyckligtvis slutade det bra ändå, verkar det som... Kråkan ramlade i hagen i natt, och kom inte upp själv!!! Efter säkert många timmar liggandes på isen, var krafterna helt slut när vi hittade henne på förmiddagen. Det blev Brandkåren som fick larmas på ytterligare en häst som ramlat på is, och ett helt gäng starka, duktiga killar hjälpte oss med vår kära Kråkan. Trots att det såg mycket dystert ut till en början, piggade hon på sig snabbt, och verkar faktiskt inte ha skadat sig heller! Alla ben fungerar som vanligt, och efter vila, vätska och värme, är hon åter ute i hagen med sina vänner igen! Måste dock medge att det är ännu mer oroligt nu med isen och hästarna, men man kan ju inte heller låsa in dem till våren...! En timma efter händelsen ser Nicklas att Kråkans äventyr redan står omnämnd i Norrtelje Tidnings nätupplaga. Där står också att hästen mår bra, så vi hoppas att det stämmer ..! Det mest fascinerande i hela historian var faktiskt att Kråkan skickade telepatisk hjälp till mig, när jag låg kvar i sängen och drog mig!!! Jag vaknade vid niotiden i morse,och hade drömt hemska drömmar om att hästarna sprang lösa i Stockholm, och någon blev påkörd och låg på gatan. Brandkåren var där, och det var stor uppståndelse. (Jag minns att jag funderade över varför det var brandkåren och inte ambulansen..) Jag låg kvar i sängen och tänkte på den otäcka drömmen, medan jag sakta vaknade till mer och mer. Tankarna gick över till annat, och jag låg och funderade på mina älskade hästar. Tänkte på Gaefa och Kråkan som har lurat döden så många gånger, och försökte räkna efter hur många gånger just Kråkan hade lurat döden. Kom fram till sex gånger tror jag, och insåg att hon inte hade slagit Gaefa som är inne på sitt nionde eller tionde liv! Precis i det ögonblicket knackar svärfar på sovrumsdörren, och ropar att det ligger en häst i hagen som inte kan komma upp! Jag flyger ut i nattlinne, morgonrock och bara träskor, och hittar en helt utslagen Kråkan bakom stallet, nedanför berget. Hon skakar av köld, är blöt och helt utmattad. Vi inser ganska snart att hon inte kan ta sig upp, då det är ren blankis där hon ligger. Jag har sandat nästan överallt i hagen med massor av spån, aska, sand och grus. Just där hon hade ramlat var berget torrt och rent dagen innan, men nu var det minusgrader och berget var såphalt. Hon hade säkert trott att det skulle gå bra att gå ner mot stallet, och missat att det hade frusit på under natten. Nedanför berget, där hon låg, var det osandat, men där har de inte gått på hela vintern, just för att berget är så brant ovanför. Vi hällde ut en stor säck spån runt henne, och skottade fram massor av grus under henne, men trots att hon försökte resa sig upp så fungerade inte bakbenen! Vi rullade över henne på andra sidan, och drog henne någon meter till det torra gruset bredvid. Det var helt lönlöst: Krafterna var slut på den gamla hästen! Snabbt hämtades maken och sonen, men trots att vi var fyra stycken som drog allt vad vi kunde i remmarna som vi hade lagt under magen på henne, fick vi inte upp henne. Hon orkade inte! Hon höll på att ge upp helt, och en stund låg hon bara ner och orkade nästan inte andas ens! Jag sprang in och ringde 112... I nöden har man inget val. Axel undrade vad det skulle kosta, och rara Nicklas sa att "Det spelar ingen roll!" Jag sa att det är nog vår skatteåterbäring.. Väl tillbaks i hagen hade kloka Axel hämtat lite hö som Kråkan ivrigt tuggade på, trots sin fruktansvärda situation! När sedan Brandkillarna anlände efter en liten stund, blev jag inte lugnare direkt. De berättade att de hade varit ute och lyft upp många hästar på sistone, och ofta var bäckenet krossat eller ur led... Jag var tvungen att ringa en veterinär innan de försökte resa på henne, så hon skulle kunna bli avlivad snabbt om det var så illa med henne. Det såg ju ut som att hon inte kunde röra ena benet, så jag insåg att risken var stor att hennes sista dag var kommen. Jag ringde min rara veterinär Matilda - som jag också hade legat och funderat över på morgonen!! ("Varför hade jag inte hört av mig till henne på länge, och inte önskat God Jul? Varför ringer jag bara när det är nöd? Undrar hur hon har det nu? Så hade tankarna gått en stund tidigare...) Det var som vanligt bara en telefonsvarare, och jag orkade knappt prata in något meddelande, det kändes ganska meningslöst. Hon lyssnar inte av så ofta, det vet jag. Säkert var hon långt borta, också...!? Jag sa bara något om att det är Åsa och Kråkan ligger för döden i hagen... Sedan lade jag på och började leta efter andra telefon nummer. Då ringer Matilda tillbaks! Hon var på Malstavägen - bara några kilometer bort från oss! Hon skulle åka hem, och tänkte lyssna av telefonsvararen, och hörde mitt meddelande!! Var det tur, eller slump, eller...??? Tankeöverföring, eller hjälp från ovan?? Oavsett vad, så är jag evigt tacksam!! Både över att jag fick tag på henne så snabbt, och för att alla starka killarna hade lyckats lyfta upp den utmattade Kråkan på fötter medan jag pratade i telefonen! Kråkan kunde inte stå på bakbenen först, men efter en liten stund fick hon tillbaks blodet till benen, och även bakbenen bar henne! Hon kunde stå, och även GÅ, om än lite vingligt. Det blev en kort men stapplig promenad in i stallet, där Axel snabbt hade ströat upp en box. Hungrigt började hon äta hö, och inlindad i tre täcken återfick hon värmen ganska snart. Benen bar, och vi kunde otroligt nog lyfta alla hovarna och böja på benen utan problem. Det måste kallas änglavakt!!? Gissningsvis har hon ramlat sakta, och inte med någon fart, och med benen åt rätt håll så hon inte fläkte sig. På grund av blankisen fick hon inget fäste, så hon blev liggandes många timmar. Det förstod jag på både att hon var så kall och orkeslös, men också på antalet gödselhögar under henne: Två stycken hela och en mindre, som redan var ganska frusna på ytan. Även en del löst på benen, jag tror faktiskt att hon både hade kissat och bajsat på sig i rena skräcken! Hon var ganska tom i magen, och det dröjde flera timmar innan nästa hög kom ut, trots ivrigt höätande inne i stallet. Efter vila och värme i stallet tog vi en liten försiktig promenad, på väl utvalt underlag. Sedan ville hon ut till sina kompisar...! Jag vill helst ha henne inne till all isen är borta, men det är inte praktiskt genomförbart. Då dör hon av tristess och kolik, garanterat! Rara svärfar bekände efteråt, att "Jag bad faktiskt till Gud när killarna tog i och lyfte sista gången!" Då berättade jag att jag hade bett till ALLA där uppe - både människor och djur! Jag skickar en tacksam tanke till "alla där uppe", som säkert hjälpte oss idag! Det har blivit många tillsynsbesök under kvällen, och senast jag såg dem så promenerade alla nio hästarna sakta iväg, även om de går i olika hagar. Nu ber vi och önskar och hoppas att isen smälter och att hästarna klarar sig! Ja, det var årets näst sista dag... Det är bara att hoppas att lugnet lägger sig över Rallarbacken nu, och Nyårsafton passerar utan alltför stora överraskningar eller smällare. Vill med denna hemska solskenshistoria, önska alla vänner ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!!!! Även TACK för alla fina God-Jul-hälsningar!!! (Och Tack till alla snälla, starka killar som hjälpte till idag!)

Vi går mot jul, och både hästarna och vi VÄNTAR. Vi väntar kanske inte bara på julen, utan framför allt på VÅREN. Om fem dagar vänder det i alla fall..! Alla hästarna är givetvis hemma igen, och tillbringar dagarna tillsammans, väntandes. Nätterna - som är långa, börjar vid skymningen (!) och slutar på förmiddagen - går de separerade i olika hagar. Gaefa, Kråkan och Sproti har stora vanliga hagen, och även ytan bakom stallet. De resterande sex hästarna har "Bantarhagen" , "Gravhagen" och "Hygget", och så givetvis ett antal upphängda hönät som hänger i rep i och mellan träden. Ladan är avdelad så alla kan gå in när de vill, och så gör de också. Det är mycket att mocka, i alla fall när det är minusgrader ute. Då går de inte gärna och letar gräs så mycket. Vid plusgrader kan de tillbringa hela natten på Hygget, när höt väl är uppätet. Häromdagen ändrade jag om i ladan så att gamlingarna fick lite mindre yta, och de andra, yngre, fick ca 2/3 av ladan. Förhoppningsvis kommer de att få bättre plats allihop, och slipper röra runt så väldigt mycket på nätterna. Det blir så svårmockat ibland! Massör Malin har varit här igen. Amira blir stadigt bättre i sin nacke, mycket snabbare än vad hon hade vågat hoppats på. Så knådar jag också henne minst tio minuter varje dag, och gnider in välgörande Arnika-liniment på hennes skadade nackkotor. Tydligen är det värt besväret! Att jag sedan tvingas gå till egen massör för mina värkande axlar och armar - det bjuder jag mer än gärna på. Bara hon blir BRA och slipper ha ont! Nu var hon såpass bra, att Malin tyckte att det var dags att börja rida henne lite. Det ska bli spännande!! Jag fick en hint av Emma som var här och pratade med Gaefa för några veckor sedan, om att hon hade ont i nacken. När jag kände efter så visade det sig också att hon hade en rejäl svullnad på höger sida, och även hon har fått massage och liniment ett tag nu. Vid Malins besök härom dagen visade det sig att Gaefa hade en fruktansvärd illa tilltygad nacke och skalle! Säkert extrem huvudvärk också, något som jag har sett på hennes blick den senaste tiden. Malin beskrev det som att "hjärnan inte fick plats under skallbenet på den högra sidan!" Puh! Skönt att hon kollade och hjälpte Gaefa också, den här gången. Gissningsvis hände något när det blev tokrace med alla hästarna, när de skulle få bli släppta till nya betet på andra sidan banvallen för någon månad sedan. Det blev lite missförstånd då, eftersom hästarna inte visste vilken hage de skulle få komma till. De sprang lite väl hysteriskt i geggan, och Gaefa hamnade olyckligtvis i täten på racet, så hon trodde att hon var jagad och sprang det allra snabbaste som hon kunde - med följden av att resten av gänget satsade allt de kunde, de också. Säkert blev det något knyck, ett felsteg eller en grop under den vilda galoppen, och mer behövs ju inte för att en gammal häst ska skada sig. Att springa är ju bara bra, men i lagom tempo då under kontrollerade former. Inte vilda race över stock och sten med hela gänget bakom sig, när man närmar sig trettio år... Inte undra på att hon poängterade flera gånger för "hästprataren" Emma, att hon tyckte om att springa, men i SIN hage, och i SITT tempo! Hon ville bestämma SJÄLV hur fort hon skulle springa, och när. Hon trodde ju att hon blev jagad, men så var det ju inte den här gången. Det var faktiskt länge sedan (peppar, peppar!) som någon höll på med sådana dumheter. Ja ja, det mesta går ju att fixa har jag lärt mig. Hon har ju varit dålig (och död!) förr... Nu gäller det att inget händer med någon av hästarna när det är blankis i hagen. Tyvärr så ska det frysa på igen också. Läskigt! De går så försiktigt, men ibland räcker inte det. Benen glider åt olika håll, och jag har sandat med både aska, hästskit, kattsand och jord. Man tager vad man haver... Håller nu tummarna att de klarar sig utan fler skador!

Nya dagar, nya händelser... Idag var det en helt vanlig decemberdag, men ändå lite annorlunda: Dagen inleddes med sedvanligt morgonrocks-besök i stallet, för att släppa in gamlingarna för sitt kraftfoder. En kall natt med fruset gräs, gjorde att jag velade mellan att ta hem de andra sex hästarna från nya hagen, eller gå ner med hö till dem. Jag beslöt mig för det senare, och funderade på hur jag enklast skulle få ner några hönät till dem, skottkärra, traktor, bil eller häst? Det fick bli Gaefa! Jag packade fyra hönät och spände fast dem på en ridgjord med några grimskaft och karbinhakar. Hon fick även bära med sig tre grimmor, eftersom både Gaefa och ytterligare två hästar skulle hem sedan för lite ridning. Hon såg så där lagom road ut med mitt arrangemang, men som vanligt gjorde hon det jag bad om, utan problem. Nere vid banvallen möttes vi av glada, tacksamma och hungriga hästar! Gaefa fick stå utanför hagen längs med banvallen och beta medan jag hängde upp hönäten i några träd uppe i skogen. Synen var underbar med sex nöjda hästar som tuggade hö, och den sjunde som glatt betade is-gräs utanför. Jag passade på att göra lite justeringar med staketet under tiden som hästarna mumsade. Om någon hade kommit promenerande längs banvallen, så hade de nog funderat över varför det stod en lös häst och åt fruset gräs utanför hagen... Själv var jag emellanåt ganska långt bort, försäkrad om att Gaefa skulle stanna vid sina kompisar eller möjligen ta några steg in i skogen på stigen hemåt. Efter en bra stund tänkte jag sätta grimmor på Freydis och Gaei för att ta med dem hem. Gaei som innan hade visat så tydligt att han ville HEM, var inte alls lika intresserad av det nu, när han hade fått mat. När jag sa att vi skulle gå hem, gick han målmedvetet ifrån mig till ett annat hönät, för han tyckte tydligen att tillvaron nere vid banvallen var utmärkt just nu! Självklart var det inga problem att ta honom, men han visade lite charmigt vad han ansåg om att först få mat, och sedan bli tagen därifrån. När alla tre hästarna väl var utanför hagen, insåg jag att jag bara hade ett grimskaft, och tre hästar som helst stannade kvar vid hagen... Det blev till en början ett litet dilemma! Jag föste och vallade upp dem i skogen, upp på vår ridväg mot stallet. Där fanns det tydligen mycket gott gräs, och samtidigt var det säkert spännande att få gå på egen hand där, trots att vi nästan dagligen rider runt bland träden på samma plats. En i grimman, en på släp i snöre, och den sista lös efter blev lösningen när jag väl fick igång dem . Efter en liten bit gick de själva, på led som de alltid gör... Ridturen blev lite annorlunda den också. Det är inte ofta som man blir erbjuden nya ridvägar, men så skedde nyligen! Nu när det var fruset i marken passade vi på att prova den nya slingan som snälla grannar har erbjudit mig att rida på. Både vi och hästarna tyckte givetvis att det var både kul och spännande att se omgivningen från lite nya perspektiv! Då det var så fruset i marken blev det mest skritt idag, men sista biten hem hamnade vi vid ett vägskäl; Hemåt eller en sväng upp för den torra, fina grusvägen? Jag och Freydis gick först, så det blev en liten busig galopp uppför backen. Härligt! När vi vänt och ridit ner för backen igen, frågade jag om vi skulle göra samma sak igen. Både Lotta och hästarna hängde på, och nu fattade hästarna galoppen snabbare! Det var så roligt med lite bus-race, speciellt när jag hade fått driva en ganska tveksam Freydis under hela ridturen. Sista biten hemåt brukar vi ta det lugnt, men nu hade äntligen Freydis startat motorn och kommit igång! Det blev både trav, tölt och galopp på ställen som vi bara skrittar på i vanliga fall. När hon bjöd så fint i det mjuka gruset i vägkanten, var det svårt att säga nej. Det blev mer galopp uppför sista backen mot stallet också - vi kunde bara inte låta bli! Efter lunch hade jag beslutat mig för att ta hem hästarna från sin frusna hage nere vid banvallen, då prognosen säger minusgrader ytterligare några dagar. Freydis som hade stått inne och ätit hö i stallet efter ridturen, fick sällskapa med mig ner till de andra hästarna. Jag tyckte att det var bra med lite motion för henne efter maten, då hon lätt får magknip när hon äter hö som inte är från hönät. Jag släppte in henne i hagen till de andra, så hon fick vara med och noppa de sista höstråna ur näten som nu var i stort sett tomma. Hästarna verkade mätt och nöjda, och inte alls så sugna på att komma hem nu när de hade fått mat. Jag satte på Blika en grimma, och sa åt henne att gå bort till grinden i andra ändan av hagen, där jag kan släppa över hästarna direkt till hemma-hagen. Hon tittade på mig, och så promenerade hon sakta iväg...! Kloka hästen! Jag funderade först på om hon skulle gå och dricka, men sedan insåg jag att hon förstod vad jag menade. Självklart: Jag sa ju att de skulle få gå hem, och grimma på betyder ju att "nu går vi till stallet". Inget konstigt alls, egentligen! Väl hemma tror jag att de var ganska nöjda, även om de inte hade någon brådska hem den här gången. De tillbringade stor del av kvällen med att njuta i ladan, och låg länge och sov i det torra, fluffiga sågspånet! Jag tror även att mina gamlingar var nöjda att ha dem hemma igen. Det blir ju lite långtråkigt med bara de tre, även om de inte får gå tillsammans förrän i morgon. Då har jag nog mycket att mocka...

Nu har vi överlevt november, och är ett litet litet steg närmare våren... Förhoppningsvis!? Hästarna är släppta på grönbete nere vid banvallen, och det verkar väldigt uppskattat. I början fick de bara gå några timmar på dagarna, medan jag fixade med staketen. Det är väl bara jag som är så tokig att jag FÖRST släpper hästarna i nya hagen, och SEDAN fixar staketen...? Med så mycket fint gräs fanns det garanterat ingen risk att de skulle rymma, och jag kunde hålla koll på dem medan jag jobbade på. Det tog ett tag innan allt var klart, men det var det värt. Att se deras lycka när de får komma ut på grönbetet, är underbar! Nu har det gått ett par nätter också, men får komma hem minst varannan dag för att rulla sig i ladan, äta lite mineraler eller ridas en sväng. Mina gamla raringar får dock komma hem på kvällarna - eller tidig eftermiddag får det ju bli, eftersom det blir mörkt så tidigt. De är nöjda med några timmar på bete, sedan vill de gärna komma hem till sitt fina, gröna hö och ladan som de verkligen gillar. Nätterna tror jag att de tillbringar på Hygget...? Härom eftermiddagen när jag var ner och hämtade hem dem, såg jag att alla hästarna plötsligt kollade bort mot åkern på andra sidan ån. Där sprang en stor, klumpig gris, inte alls långt från oss! Det var spännande, och lite lustigt att den inte verkade bry sig alls när jag ropade och tjoade för att skrämma bort den. Samtidigt var det skönt att se att hästarna inte blev alltför skrämda. De är väl vana, det är nybökat i hagen stup i ett. Både vid vedboden och dynghögen har jag sett stora spår, liksom vid träden där jag hänger hönäten och alldeles nedanför deras lada. Jordhögen nedanför ridbanan är verkligen en jordhög igen - helt uppgrävd där det hade växt upp så fint. Förutom att hästarna äter och frodas (och sparar in på lite hö inför en eventuell vargavinter!) händer det annat också: Vi rider lite ibland, trots mörker och regn. Det gäller att passa på när det är lite dagsljus och uppehåll. Det blir inte så mycket, men varje liten sväng är så trevlig - det tycker både jag, hästarna och de glada ryttarna som trotsar gråvädret. Jag har haft både massör Malin här igen (Amira blir sakta men säkert bättre i sin nackskada) och så en tjej vid namn Emma som håller på att utbilda sig till Djurkommunikatör. Man får tro vad man vill om det, men det är fascinerande vad hon lyckades få fram av Gaefa och Kråkan, som fick agera "försökshästar"! Hon satt på en pall och noterade på ett block det som hon fick till sig. Det blev flera A4-sidor - och jag måste påpeka att ALLT hon förmedlade stämde in på pricken!! Jag ska skriva ner allt, och lägga in på Hemsidan framöver, för den som vill läsa mer... Tills dess kan ni njuta av lite "Grönbetes-bilder" från november!

Nu är vi redo för snö och vinter - om man nu kan vara det...!? Helst skulle vi ju ha sommar och bete året runt, speciellt i år när jag har ovanligt lite hö på loftet, och ytterligare en hästmun att mätta i vinter. Jag pysslar och pusslar och flyttar hästar mellan olika hagar, allt för att utnyttja all mark maximalt, och för att varje häst ska få lagom mycket mat, och må så bra som möjligt. Mer eller mindre hö som komplement, gör att de njuter ett fantastiskt liv, så nära "vildhästlivet" som det bara är möjligt här i Sverige. Varje morgon kommer de hem från sina "nattbeten" i sina respektive jättehagar, och förväntar sig att bli serverade mat. Givetvis går jag ut till dem först, innan jag fixar frukost till mig, katterna och maken... Grannarna och Nicklas´ bilkunder har lite roligt åt mig i min rosa morgonrock och gummistövlar! Det bjuder jag gärna på... Gamlingarna har alltid tillgång till hö, men de förväntar sig i stället att få komma in i stallet och äta sin dagliga kraftfoderranson - ett önskemål som jag självklart tillgodoser... De kommer inte alltid samtidigt, så det kan emellanåt bli många svängar till och från stallet. Ibland känns det som att jag har ett dygnet-runt-öppet lyxhotell för hästar, med all-inclusive! Det är tur att jag har nära... Nu när det blev snö och hästarna inte kommer åt gräset utan behöver mera hö, blir det självklart hönät i träden till de sex yngsta hästarna. Då slipper jag gå ut direkt på mornarna och kan äta frukost i lugn och ro först. Efter att mina kära gamlingar Kråkan,Sproti och Gaefa har ätit upp sin mat i stallet, få de gå ut till resten av flocken i den stora vanliga hagen. Där njuter de och umgås sedan under dagen. De noppar gräs tillsammans, snackar med grannhästarna över staketet, gosar, kliar eller bara umgås tillsammans så som hästar helst gör; letar mat. Peppar, peppar, så har det varit så otroligt lugnt och fridfullt i flocken sedan jag släppte ihop dem. Det har inte varit den minsta antydan till tjafs, och jag börjar nästan tro att det är för bra för att vara sant..? Gaei har helt slutat med sina dumma vakt- och jaktfasoner (hoppas jag!?) Klockan tre kommer de sedan prydligt hem på rad, alla nio. Är det grått och dåligt väder kan de komma lite tidigare, en vana som de har haft i alla år, redan när vi bodde på Onödan för snart 20 år sedan! Då blir det separerade hagar igen, med gamlingarna bakom stallet med fri tillgång till hö, och resten av gänget har fått sina hönät igen. Nu när det är sex hästar som ska samsas, har jag spänt upp rep mellan träden så jag kan hänga upp fler hönät, och på större yta, så alla kommer åt ordentligt. När de är nöjda framåt natten, promenerar de iväg upp på det tre hektar stora hygget, där det finns "efterrrätt" - eller "vickning" kanske man ska kalla det!?- i form av mycket gammalt gräs och sly mm. Mina gamla raringar har i stället hela den vanliga hagen att promenera i, om de har lust. Men ärlig talat tror jag inte att de går ner till banvallen om nätterna längre - de har ju mycket finare mat här hemma i stället! Sista veckan har jag även jobbat hårt med att renovera staketet till den gamla hagen nere på andra sidan banvallen Även om gräset inte är så¨väldigt näringskraftigt den här tiden på året, så är det ett perfekt tillskott för mina lättfödda hästar när det är plusgrader ute. Efter sommarens höskörd är återväxten fint, grönt gräs, vilket blir perfekt sysselsättning och komplement till höt. Trots snö och minusgrader nu, så har jag stora förhoppningar om att det ska töa bort snart och hålla sig på plus ett bra tag, så jag kan använda hagen som jag har slitit så med med på sistone. Prognosen säger så, och jag håller tummarna för att vi slipper den riktiga vintern på mycket länge!

Nu är det gjort! ALLA NIO har blivit ihopsläppta - och det har gått BRA också. Jag som har gruvat mig så för hur det skulle gå: Skulle det bli spring? Jakt? Skulle Gaei vara ettrig och alltför vaktande? Skulle gamlingarna gå undan och vara rädda för de yngre killarna? Skulle någon vara dum, eller skada sig? HUR skulle jag göra för att undvika spring och skador? Oj, så jag har funderat.! (Halva sommaren, tror jag...) Under alla år tidigare har jag bara släppt in nya hästar, eller släppt ihop de som varit skilda, utan problem. Lite spring har det varit ibland, men inga skador. Då har jag inte haft flera hästar i 30-årsåldern, som man värnar lite extra om. Dessutom har det ju varit mer eller mindre tjafs vissa höstar när flockarna har släppts ihop efter sommaren. Jag lät ju alla yngre gå ihop ett tag i dammhagen, innan jag verkställde min plan i slutet av förra veckan. Jag passade på en dag när jag hade gott om tid på mig, och det var lite fruset i marken: Gamlingarna gick bakom ladugården, med tillgång till gravhagen som växelvis fungerar som bantarhage eller som nu; skogsbete. Först fick alla sex gå tillsammans vid dammen någon timma på morgonen. Därefter ledde jag hem Gaei till den vanliga hagen. Där fick han gå ensam en stund. När så Silki leddes över, blev Gaei givetvis glad för lite sällskap, och funderade inte alls på att jaga bort honom. Efter en stund kom även Birkir över, och det gick lika lugnt till även då. Lite kvinnlig list använde jag också för att försöka förebygga spring: MAT! Även om de inte behövde något hö, så spred jag ut lite högar med hö, så de kunde sysselsätta sig med det i stället för att tjafsa. Planen lyckades tydligen, för de mumsade så rart tillsammans alla sex, när även tjejerna hade blivit överflyttade efter ytterligare en stund. Dagen förflöt mycket lugnt, och jag njöt verkligen av att se alla tillsammans. Speciellt Silki och Birkir måste ha varit överlyckliga över att äntligen få komma hem till flocken, och inte bara gå på undantag! De strosade runt och noppade gräs, och det fanns inte den minsta antydan hos Gaei att jaga eller vakta eller tukta killarna! Det har han ju gjort i ganska många år, speciellt på höstarna vid ihopsläppet, och med alltför stor överdrift. Jag tror att Amira har satt honom lite på plats? Han har ju försökt styra över henne också, men den damen sätter man sig inte emot! Hon har tydligt sagt i från, att hon verkligen INTE är livegen, utan gör precis som hon vill. Gaei ska inte tro att han kan bestämma över henne, trots att hon är ett år yngre än honom och har gått som "lillasyster" här när hon var ung. Under sin bortavaro under nio år, har hon ju gått som ledarsto, och de egenskaperna sitter givetvis kvar. Så har hon ju också växt upp med Gaeis mormor Glod som ledarsto och en väldigt bra förebild, så hon vet verkligen hur man ska uppföra sig i en flock. Kanske det har fått Gaei att lugna sig, och dämpa sig lite när det gäller sitt hysteriska vaktande och vallande!? Det verkar så... Att jag har också haft långa och många allvarliga samtal med Gaei, där jag har förklarat hur viktigt det är att han sköter sig, kan ju inte ha skadat heller...!? Vid ihopsläppen har jag berömt honom mycket när han har sett snäll ut, men låtit sträng på rösten om han har antytt att ens fundera på att lägga öronen bakåt eller höja huvudet. (Vilket han alltså inte har gjort på sistone- så det har bara blivit beröm och snälla ord!) Några dagar senare släppte jag in Kråkan, Sproti och Gaefa till resten av flocken, och Gaei skötte sig lika bra, även då! Jag vågade knappt tro att det var sant! Så skönt. Ingen mår ju bra av jakt och spring i denna gegga och blöta. Till och med när grannens hästar kom väldigt nära vårt staket, för första gången på många månader, höll Gaei sig lugn! Han brydde sig inte alls om att hålla sig mellan Kråkan och främlingarna, eller mina killar Silki och Birkeir heller. Gissar och hoppas att Amiras kaxighet, kombinerat med att Gaei inte får gå tillsammans med gamlingarna mer än några timmar på dagen, gör att han slutar vakta så överdrivet på dem!? Han behöver leva ett vanligt hästliv med sina kompisar, och inte bara vakta de gamla hästarna alltför mycket! Han måste lära sig att lita på jag kan ta hand om dem på bästa sätt, och med deras tillsammans snart 100-åriga erfarenhet kan de ju sköta sig själva också. Nu har jag dem åtskilda största delen av dygnet, då gamlingarna behöver ha fri tillgång till hö, och lugn och ro. Även jag måste få koppla av, och det kan jag ändå inte riktigt när alla nio går ihop... De har hö bakom ladugården, och kan gå som de vill till stora hygget på höjden. Resten av flocken har den stora, vanliga hagen och hela hagen med höst-bete nere vid banvallen. Som tur är behöver jag inte gå och hämta dem när det är dags att bli separerade: Efter några timmar tillsammans med de yngre hästarna, promenerar Sproti och Kråkan upp mot stallet igen. Det är bara att hålla lite koll på dem, så visar de så väl när de vill "komma hem" igen till sin trygga värld. Gaefa hänger gärna med ungdomarna lite längre, speciellt nu när hon är brunstig (!!) - men vill också komma och äta hö innan det blir mörkt. Tänk att det kan vara så mysigt att ha alla hästarna hemma igen, tillsammans !!

Dagarna går, hösten är här på riktigt och höstlovet är snart slut. Det innebär sedan alltför lite ridning, tyvärr - men också lite skönt att hinna med annat, som till exempel att underhålla och laga staket. Det är många och långa sträckor som ständigt måste hållas efter.... I dagsläget går fortfarande Silki och Birkir ensamma, medan resten av gänget går ihop på nätterna. Dagtid tillbringar gamlingarna Gaefa, Kråkan och Sproti bakom ladugården och i den numera avdelade ladan, när så önskas. Det serveras fritt med bästa höt både ute och inne, det hö som är tidigast skördat och innehåller mest protein. Något som höstgräset saknar, och som speciellt de äldsta måste äta mer av. De andra klarar sig ganska bra än så länge, då de har fått hela nedre hagen vid banvallen, och det är verkligen MYCKET gräs där. Det är värre med "stackars" Silki och Birkir: Maten är nästan slut i deras hage, och de har såååå långtråkigt, det syns lång väg. Hästar är ju flockdjur, och två hästar är ingen flock! Snart ska de få gå tillsammans igen, allihop, och jag håller på att "slussa ihop dem" på dagarna, och vänja dem igen vid varandra efter mer än ett halvår som åtskilda. Det är ju framför allt Gaei som är så orolig när de släpps ihop på höstarna, och det brukar bli mycket spring och vallande hit och dit. Jag vill undvika det i största möjliga mån, så därför blir det lite i taget på dagarna, och under nogrann tillsyn. Killarna får lite tillskott ett par gånger om dagen i form av fin halm som är väldigt dåligt tröskad, och innehåller en hel del säd. Höt sparar jag på så länge som det bara är möjligt, för jag tror att jag tog in lite för lite i år... Planen är att även reparera stängslet på andra sidan banvallen, där vi brukar rida till vardags. Då kan de förhoppningsvis gå där senare, om vintern blir mild. Där är en stor åker med fantastiskt fint, grönt gräs efter sommarens vallskörd. Nästan lite väl kraftigt, kanske...? Dessutom finns där en tät skog uppe på en höjd, dvs torr och fin mark, och så ån som numera forsar i kanten på hela hagen med fint vatten att dricka. En riktig drömhage, faktiskt - även om den är längst bort från gården. Det blir mycket promenerande för mig, men det kan ju fungera när antalet ridturer minskar framöver. Så brukar hästarna bli jätteglada för nya hagar - i två dagar! Sedan kommer de troget hem igen om dagarna, med förhoppningar om sällskap, underhållning, ridning och allmänt pyssel (och kanske även lite extra mat - som de inte orkar äta upp sedan!) Att släppa ihop dem med gamlingarna dröjer nog lite till, för att inte riskera något. De är ju lite "ömtåligare"... Alla andra har gått ihop uppe vid dammhagen så mycket den sista tiden, så jag hoppas att det går lika bra när jag släpper över dem i den stora, vanliga hagen, inom ett par dagar!? Planen är att de samtidigt även skall släppas på ytterligare en stor hage. Det fd hygget uppe på höjden, där det numera nästan är skog igen. I alla fall massor av sly... Tanken är att de ska bli så glada för det, och även inte se varandra så mycket, så att det blir jakt!? Hoppas i alla fall...! Det blir MYCKET spännande att se om de sköter sig, eller om Gaei känner sig hotad av de snygga, yngre killarna i hans hemmahage, och börjar jaga bort dem....

Massör Malin har varit här, och hästarna har fått höstbete. Bra för gamla hästar... Amira går med sina gamla vänner nu utan problem. Hon är ju uppfödd i flock och kan "hästspråket", och då brukar det inte vara några bekymmer. Då är det värre med hästar som inte vet hur man ska uppföra sig - det har jag träffat på en del under åren, som inte har lärt sig hur man beter sig med andra hästar. Amira har varit ledarsto under många år, när hon var utlånad. Något hon har skött med ära, och tagit hand om yngre hästar och "tuktat" de kaxiga. Trots att hon är lillasyster här hemma, så tror jag faktiskt att hon kanske kan få bli vårt nya ledarsto framöver!? Sedan Glod dog för fem år sedan har ju flocken saknat ett ledarsto. Även om Kråkan och Blika gärna går först under ridturerna, och Gaefa bossar lite i hagen så är de inga riktiga ledare. Det krävs annat än tuffhet för att få vara ledare! Man kan inte kaxa sig till att bli ledare, det är ju något som man måste förtjäna, och ha klokheten och auktoriteten utan att behöva visa det hela tiden. Det tror jag Amira har, även om det såklart dröjer innan alla godkänner henne. Gaei har ju i alla fall gjort det, helhjärtat! När hästarna skulle få nytt bete häromdagen, så var det faktiskt Amira som till slut förstod vilken grindöppning som jag hade öppnat, och det var hon som sprang först in i den nya hagen! Då hade visserligen de andra hästarna sprungit från grind till grind, förhoppningsfulla om att det var just den grinden som de sprang till, som jag skulle öppna.. Bara jag säger att de "ska få gå på grönbete" , så vet alla vad det betyder. De blir alldeles uppspelta, och springer före mig till någon av alla grindar som jag brukar öppna vartefter hösten går. I år var det faktiskt Sproti som först chansade på grinden mot hygget, när jag började prata om grönbete! Jag skrattade och förklarade att den grinden tar vi senare i höst. Då sprang de till nästa öppning - fel där med. Jag fick ta Blika och Gaefa i grimma sedan, för de började ge upp hoppet om utökad hage... De trodde väl att jag lurades? Väl en bit ner i hagen fattade resten av gänget galoppen och hängde på, och sedan var det alltså Amira som till slut förstod vart hon skulle leda gänget - trots att det var nio år sedan hon var i närheten av den öppningen. Stackars Silki och Birkir fick bara titta på! Jag vill ju inte att de äter för mycket mat, och dessutom litar jag inte helt på dem, när det gäller deras umgänge med mina äldsta hästar. De fick följa med hem, och går numera uppe vid dammen om dagarna, där de andra har ätit upp "det värsta" (dvs det bästa och grönaste). Tror det är en ganska bra lösning, i alla fall!? I vinter ska alla få gå ihop sedan, på dagarna. Men det blir då... Amira har fått gå med grabbarna lite, härom veckan: Hon var så vansinnigt brunstig, så det blev nästan alltför mycket förälskelse i stallet. Hon blev så tokigt kär i Birkir, så jag förstod att det inte skulle bli något tjafs om hon fick gå med killarna ett tag. Ett bra tillfälle för dem att umgås lite närmare, tänkte jag. Det gick till och med FÖR bra... Hon blev så till sig, så hon nästan tvingade Birkir att betäcka henne - sin egen moster!! Han var inte svårövertalad...! Jag trodde inte att det skulle ske, och Birkir har aldrig visat några som helst tendenser till att ens fundera på betäckning. Som jag har skrivit tidigare: Man vet aldrig hur de reagerar! Silki var ute på ridtur när de höll på som värst. Väl tillbaks i hagen blev han också lite intresserad av den tokiga mamman. I stället för att agera älskare, så kollade han i stället noga om mamma Amiras juver var sig likt! Han sniffade länge under magen på henne, och jag tror att han undrade om det smakade och luktade likadant som för 13 år sedan...? Birkir gjorde ju också så, första gången som han träffade sin mamma Blika när hon hade varit borta i tre år. Kollade juvret, först av allt! Gaei vankade av och an utanför staketet, vansinnigt svartsjuk! Han försökte inte göra något, vilket förvånade mig. Han insåg nog att den här damen styr man inte över! Hon gör som hon själv vill... ------- Massör Malin har också varit här och hjälpt några av hästarna. Resten får hon ta nästa gång. Kråkan var underbart bra, efter ett antal behandlingar under våren och sommaren. Det märks när man rider henne också.... Blika och Freydis hade en del i bakdelarna, som verkar sitt lite hårt. Sakta blir de också bättre och mjukare. Så var det Amira, då: Oj oj! När hon födde Silki för 13 år sedan, så dängde hon huvudet i en sten vid sista krystvärken. Jag minns att jag ropade "Hjälp, där sprack skallen!", och vi har det på film också. Hon var ingen bra mamma de första dagarna; hon ville inte veta av den lilla Silki som knappt fick dia. Inte förrän mormor Mora fick komma in i hagen och styra upp det hela, tog hon sig an sitt lilla föl. Säkert så hade hon en allvarlig hjärnskakning då, minst. Saken löste sig i alla fall, och åren gick. Lite knepig har hon alltid varit, mycket beroende på sin färg och synfel har jag tänkt. Några år efter fölningen förklarade vår massör Annika att Amira hade en fruktansvärd nackskada, förorsakad av ett kraftigt trauma. Kloka Lena kom efter ett tag på vad det var: Fölningen! Vi fick order om att hålla efter hennes nacke, livet ut. Den skulle alltid ligga henne till last. Det föll kanske lite i glömska under hennes år som utlånad, tyvärr. Hon var ingen bra ridhäst, och fick ibland tokfnatt. Amira blev mer och mer vilande, men lyckligtvis hade hon stora fina hagar, många kompisar och så rollen som flockledare - nog så viktigt. Sysselsättning och rörelse saknades inte, som tur var. I somras var en duktig massör ut och hittade Amiras hemska nacke. "Det värsta hon sett", som hon uttryckte sig. Det blev två behandlingar innan Amira kom hem igen, och nu har då Malin gjort en behandling. "Det näst värsta som hon hade sett!" Vid min fråga hur "den värsta hästen" var, fick jag tröstande nog höra att den blev ridhäst igen. Alltid något... Amira har en kraftig förskjutning mellan andra och tredje halskotan. Man kan känna hur kotorna petar ut åt sidan, när man trycker lite med handen! Det är en stor, hemsk bula. Inte konstigt att hon grinar illa, och lägger huvudet på sned när jag ska massera! Nu blir det massage och liniment varje dag, och återbesök av Malin nästa vecka. Om hon blir bra, återstår att se. Tretton år gör ju sitt till, kanske inte en fördel att det har gått så lång tid. Men kan man väcka hästar från döden, som jag har gjort ett antal gånger, borde man väl kunna fixa "lite sneda nackkotor"!?? (Hoppas jag!) Försöker pigga upp i höstregnet med lite nya foton att njuta av.

Så har man äntligen alla hästarna hemma igen! Efter NIO år som utlånad kom då Blikas lillasyster Amira hem för några dagar sedan. Det var med viss oro som jag tog emot henne - Moras sista föl, som nu har hunnit bli 18 år. Man ska aldrig tro att man vet säkert, eller kan säga hur hästarna ska bete sig. De som jag trodde skulle vara mest glada och snälla och välkomna Amira - de var elakast. (Blika och Gaefa!) Han som jag trodde skulle förorsaka mest problem och spring i hagen (dvs Gaei) , liksom Freydis som kan vara lite ettrig - de var de som tog emot henne med all kärlek i välden, utan en enda ful min!! Jag började med att ställa in hästarna i stallet, och så fick Amira vara i stallgången och gå runt hälsa på dem där. Tänkte att det inte skulle vara en massa eltrådar i vägen som de kan trassla in benen i om - eller när - de sprattlar med frambenen. Storasyster Blika var helsur, liksom hennes son Birkir. Sonen Silki såg mest förvånad ut! Efter ett tag släppte jag ut henne på ridbanan, med Blika som sällskap. Övertygad om att hon skulle bli superglad att äntligen få träffa sin älskade lillasyster igen... Trodde jag! Blika var urförbannad, och jagade den stackars nykomlingen fram och tillbaks. Raskt bytte jag till Gaefa, som verkade så nyfiken utanför staketet: Lika elak var hon! Dessutom hängde Gaei på utanför staketet, men jag tror inte att han jagade Amira egentligen, utan mer sprang för att Gaefa sprang...? Det blev skiftbyte igen, och nu blev det tredje gången gillt. Freydis blev SÅÅÅ glad att få tillbaks sin "låtsasstorasyster"! Hon gnäggade varmt och var så väldigt rar och snäll, så den andfådda och rejält svettiga Amira fick pusta ut ordentligt. De två fick sedan tillbringa några dygn tillsammans i "Tjejbantarhagen" bakom ladan, och gravhagen som numera är ganska välväxt, eftersom inga ston har behövt gå där på hela sommaren. På så sätt har alla hunnit vänja sig vid varandra lite lugnt, även om det varit lite pipande över staketet ibland. Efter några dagar såg jag att Freydis började undra varför hon plötsligt var förvisad till bantarhagen dag och natt. Ögonen började mer och mer likna Ladys i "Lady o Lufsen"... När Blika och Gaefa var i ladan, stängde då jag för trådarna till övre delen av hagen så de blev inlåsta uppe vid ladan. Sedan släppte jag ut en överlycklig Freydis till Gaei och gamlingarna, vartefter jag ledde ut Amira i grimma med ett långt grimskaft. För säkerhets skull tog jag en hjälm på huvudet - man vet ju aldrig med hästar - och en lång piska för att kunna hålla eventuella angripare på avstånd. Så började min "operation invänjning"... Jag gick i hagen med Amira i koppel, och pratade med hästarna som kom och hälsade på henne. Snäll häst gav beröm, sura miner gav dem min strängare röst. Jag behövde dock inte vara orolig, för Gaei blev så väldigt kär i sin söta lilla "låtsassyster", som han har följt sedan hon föddes. Det dröjde inte länge innan jag vågade släppa dem tillsammans, och de fick gå några timmar i stora hagen. Amira hade då innan undersökt ALLT i hagen, och då menar jag verkligen ALLT; Vartenda grässtrå, pinne, skithög, stolpe, lergrop, gren, äppelträd (även under träden kollade hon noga om det eventuellt kunde ligga några äpplen kvar...) Plötsligt kom Kråkan marscherande, hon som hittills totalt hade ignorerat Amira. Hon skulle gå upp till ladan, och passade då på att hälsa lite snabbt på Amira, eftersom hon stod i hennes väg... Sproti kollade lite på håll, men det var inte förrän dagen efter som de hälsade ordentligt. Han fick då agera sällskapsherre när resten av gänget skulle ut på ridtur, och Amira och han fick gå vid dammen och beta lite extra gott. Väl tillbaks efter den ridturen var Gaei alldeles upprörd, då hans nya tjej inte var kvar i hagen! Han gnäggade och ropade efter Amira, som gick kvar vid dammen med Sproti. Det slutade med att han och även Freydis fick gå med Sproti och Amira och beta, medan resten av gänget var kvar i den vanliga hagen. Kråkan var för tillfället helt bortglömd och övergiven - något jag aldrig trodde jag skulle få se Gaei göra! Natten fick ändå Amira tillbringa med Freydis i tjejbantarhagen igen, för säkerhets skull. Än var ju inte Blika och Gaefa tillfreds med den nygamla kompisen. Dagen efter blev det samma procedur: Hjälm, lång piska och grimskaft. Det gick åt MÅNGA timmar i hagen, innan de två surtanterna accepterade Amira utan alltför stora utfall. Blika var den som tog längst tid på sig, och ännu efter en vecka kan hon inte låta Amira komma för nära henne utan att hon blir i vägjagad. Nu räcker det dock med en ful min eller några travsteg för att Amira ska flytta på sig, och Blika går sedan lugnt tillbaks till sin plats. Jag vet dock, att snart är de lika goa vänner som de var innan, de två systrarna. Det kanske tar lite tid, men det blir säkert så, så småningom. Det går ingen nöd på Amira nu i alla fall, för hon har Freydis och Gaei som fullkomligt DYRKAR henne, några som accepterar henne, några som inte bryr sig (Kråkan o Sproti) och några som längtar efter henne och som inte har fått hälsat mer än över staketet. (Silki o Birkir). Det tog 3 (intensiva) dygn, och efter det går alla sju tillsammans nu. Skönt!! Tidigare år har jag ju haft mängder med hästar som har kommit och gått här på Rallarbacken. Jag hade ju inackorderingar under 18 år, så det var tidvis ganska stor omsättning på hästar. Då blev de bara insläppta i hagen, och det gick oftast väldigt lugnt till. Ibland blev det lite spring, men sällan problem. Det är sedan jag bara har min egen familjeflock som det blir mer oro vid någon förändring i flocken, och Gaei som (i vanliga fall) är så vaksam och jagar och föser lite väl bryskt. Inte den här gången då, det bekymret hade nu Blika och Gaefa tagit över! Fortsättning följer - Amira ska ju börja ridas igen också, men det är en annan historia. Först ska massör Malin komma och kolla henne, och några till, på söndag. Sedan börjar nästa "epok" i historien om Amira..