Sörleviken är en havsfjärd mellan Kåstaänget och Sörle i Höga Kusten och del av Unescos världsarv med vacker kulturmiljö och sevärd naturgeografi. Sörleviken

En lång havsfjärd som gradvis håller på att snöras av. Jordbrukslandskapet med dess sorterade sediment är tillsammans med Ringkallebergets talusbranter sevärda naturgeografiska enheter. Berget visar hur jorden sorterats efter den senaste inlandsisen med större block och klapper i sluttningen, sand och lera i dalens botten.


Kåstaänget

Kåstaänget ligger i dalgången mellan det manhaftiga Ringkalleberget och Sörleberget på västra sidan av Sörleviken. Byn tillkom i slutet av 1800-talet. Ett tiotal torp byggdes. Byn bestod då av torpare och fiskare, därutöver idkades dagsverk hos bland annat bönderna i Kåsta. Mellan åren 1920 och 1950 var Kåstaänget som mest befolkat med cirka 40 personer. Under tiden 1908-1920 bodde stortravarna Nordin i det hus som numera ägs av Karl-Erik Nordenberg. En cirkelsåg fanns på 1930-40-talen. Den drevs med el. De flesta torpen har numera övergått till att bli sommarbostäder.


Sörle

Namnet torde kunna översättas med sur-lid. Därvid har man som mönster haft härledningen av gårdsnamnet Sørle i sydöstra Norge. Sörle i Nordingrå ligger på en lång sluttning (lid) som p g a bakomliggande höga berg varit, och kanske är, något vattensjuk. Byn kallades på 1500- och 1600-talet även Östersörle till skillnad från Västersörle. Västersörle förefaller dock redan på 1540-talet ha uppgått i byn Gärde. Sörle är 1547 utjord till Kåsta. Den även senare under 1500- och 1600-talen svaga besättningen gör det troligt, att Sörle är en av socknens yngre byar.

Text hämtad från:
http://www.kramforsbygder.com/
http://www.hogakusten.com/