Livets stig. Morgonluften är kylig och frisk. Natthimlen håller precis på att spricka upp och jag anar en strimma ljus i horisonten. Brisen är sval, fuktig och välgörande för kropp och själ. Ännu en dag på livets vandring gryr. Ett leende sprider sig från mitt hjärta och ut i hela min kropp. Når mitt ansikte och min mun. Jag känner morgondaggen mot min hud och hör koltrastarnas hälsning till livet. Min vandring för dagen har startat. En vandring med ett tydligt mål, en destination som jag bara känner till namnet. Jag ger mig ut på okänt vatten. Har ingen aning om hur jag kommer till min destination, ingen vetskap om hur det kommer att vara, ingen aning om vad jag kommer att mötas av och om de bilder jag har i mitt huvud kommer att besannas. En spännande resa ligger framför mig och jag tänker att vi alla har vår egen stig även om vi ska till samma destination, att vi alla har vår ryggsäck med vårt alldeles unika bagage att bära Det bagaget som blir avgörande för hur vi möter de utmaningar vi ställs inför på vår vandring. Vi ska alla till samma destination men vi har alla våra egna vägar dit. Med egna utmaningar. Du och jag och alla våra medresenärer! Så låt oss möta en ny dag i livet med ett leende från hjärtat och ut i kroppen. Låt oss möta den nya dagen på livets stig med tillit och tillförsikt om att den kommer att bli till vårt bästa. Låt oss vandra, sida vid sida, du och jag och alla våra medresenärer. Tillsammans i kärlek oavsett vilken ryggsäck vi bär med oss och oavsett vilket innehåll den har. Tillsammans! // Mia Haraldsdotter

Livets tidevarv. Solens första morgonstrålar letar sig ner över sjön. Glittrar, lockar, lovar och pockar. Ett löfte om vår och ny energi. Ett löfte om värme och nystart. Brisen krusar små, korta vågor på vattnet och lovar glädje, lovar vår. Ännu ett tidevarv på livets omloppsbana har gått. Ännu ett år med alla årstider och en kall lång vinter är till ända. Livets cykler som för oss människor inte går att påverka. Det är bara att flyta med, bara att åka med på livets fors. Livets cykler med död, födelse, liv och död, alla beståndsdelar lika naturligt. Livets tidevarv som vi bestämmer innehållet i men inte kan påverka gången på. Livets tidevarv. År efter år. månad för månad, dag för dag, minut för minut och sekund för sekund. Vad är tid egentligen? Spelar det någon roll? Kanske det är viktigare att fundera över vad jag väljer att fylla mitt tidevarv med? Vad väljer du att fylla ditt tidevarv med? Njuter du av de första vårstrålarna mot din kalla, bleka vinterkind? Ser du tranornas graciösa dans på åkern? Hör du stararnas knäppande och trastens sång i trädet? Hör du löftet om liv i vindens röst? Eller ser du bara asfalten på väg till jobbet, alla måsten och alla krav? Livet är förunderligt, det pågår därute runt oss och i oss. År efter år. Tidevarv efter tidevarv. Hela tiden talar det till oss på olika sätt, berättar livets historia och talar om för oss vilken stig vår själ vill vandra. Så sätt dig på stenen vid sjöns strand. Känn vårens famn omsluta dig med all sin kärlek. Låt den friska vårbrisen smeka din kind. Låt fåglarnas sång mana vår i ditt sinne och kom ihåg, du har själv alla svar du behöver. Så... Låt hjärtats röst viska i ditt öra om hur du vill fylla ditt tidevarv. Livet där ute är till för att levas inte tvärtom. Låt inte livet leva dig utan tillåt dig att vara levande i livet i varje cell, i varje sekund. För vem av oss vet när vi gjort våra tidevarv färdiga för denna gång?💖 // Mia Haraldsdotter.

Hopp om liv! Jag sätter mig en stund på den gamla stentrappan. Vinterns kyla har fortfarande stenhällen i sitt frostiga grepp men vårsolens tappra strålar värmer och inger sakta nytt liv i allt runt om kring mig. Jag tar en mjuk sittdyna och låter den ljuvliga värmen strömma genom min kropp både från dynan och från solen. Vinden är fortfarande kall när den letar sig in innanför min krage men solens varma strålar är genast där och lindrar dess framfart. Jag låter en kopp varmt kaffe värma mina händer och jag lyfter näsan mot den härliga vårsolen. Det andas hopp och liv i luften. Glittret av solens strålar gör att jag måste kisa lite med mina ögon men det gör jag så gärna. Mina kinder njuter av solens kärleksfulla beröring och isen i vattentunnan smälter sakta men säkert av de målmedvetna strålarna. Snön på taket blir till vatten som effektivt blir delaktigt i smältningen av det stora isblocket. Vattnet flödar, droppar och virvlar precis som livet självt. Ett fascinerande skådespel som pågår där, mitt i livet, helt utan min påverkan. Bara pågår och pågår, tills isblocket tillsist omvandlats till vatten och alla iskristaller upplösts. Jag huttrar till och flyttar mig närmare husväggen för att hitta lä i solskenet. Jag njuter av den sista skvätten kaffe och reflekterar en stund över allt som finns runt mig. Allt som jag får vara en del av och avnjuta varje dag. Vatten i min kran, värme i mitt hus, mat på bordet och kläder på min kropp. Kärlek från och till dem som finns i min närhet. Livet är och pågår varje dag och jag har förmånen att vara en del av det med allt vad det innebär. Alla dessa fantastiska möten med människor. All kärlek, alla lärdomar och livsläxor. Jag ler och en flock med gäss hörs skräna över sjön. Våren är här, flyttfåglarna börjar sakta återvända och solen lyser ikapp med vattnets droppande från hängrännorna. Tänk att få uppleva detta fantastiska skådespel ännu en gång! Livet är förunderligt och storslaget och vi får alla vara en del av det! Jag reser mig sakta upp och lägger händerna på mitt bröst. Tack från djupet av mitt hjärta för mitt liv. Med allt vad det innebär!❤ // Mia Haraldsdotter

Mina fötter, min stig. Mina fötter tar varsamt steg för steg framåt på livets väg. De ackompanjeras av den tidiga vårens alla röster och ljud. Snön ligger fortfartfarande kvar och mina steg blir dokumenterade ett efter ett så länge det vita täcket förblir orört. Mina steg är lätta och snabba, ett efter ett bildar de ett mönster. Ett mönster som varit omöjligt att urskilja innan jag satte ner mina fötter steg efter steg. Min andhämtning är lätt och mitt bröst känner glädje och tillförsikt. Sakta men säkert, steg för steg bildas det mönster som kallas livet. Jag går tillsynes planlöst åt det håll jag känner i mitt hjärta att livet drar mig och samtidigt känns allt så förutbestämt. Långt borta hörs dånet när isarna bryts, ett välbekant hoppfullt muller som vittnar om att nu är våren i antågande. Fåglarna kvittrar i träden och deras kakafoni av olika röster gör mig full i skratt och jag blir sugen på att stämma in. Jag går steg för steg och hjärtat känns lätt. Full av tillförsikt inför framtiden. Fullt medveten om att det är jag själv som bestämmer vart mina steg ska leda även om jag bara vandrar vidare. Medveten om vart de ska ta mig och hur fort men också fullt medveten om att jag själv har valet. Valet att låta hjärnan råda eller känslan i mitt hjärta. Steg för steg sätter jag ner mina fötter i pudersnö och spåren leder hem, hem till mig själv, mitt liv och min framtid. Hem i mitt inre och i hela mitt väsen. Jag har valt mitt spår. Jag har valt med hjärtat och jag kan närsomhelst välja om igen och igen.....❤ // Mia Haraldsdotter.

Fortfarande finns några platser kvar....

I vår storhet! Jag ser min bild i spegeln. Vem är jag? Spegeln visar mig den yttre fasaden, ansiktet och min fysiska kropp. Mitt skal, min själs boning. Vem är jag därinne egentligen? Innanför fasaden? I mötet med andra får jag hjälp att spegla mitt inre. Du blir min spegel och jag blir din. Tillsammans i mötet hjälper vi varandra på livets stig. Tillsammans i mötet speglar vi varandras inre. Jag speglar mig i dig och du speglar dig i mig. Tillsammans med andra växer vi som människor och tillika själar. Ibland är dessa speglingar behagliga och vi hittar sidor hos oss själva som vi tycker om och är nöjda med. Kärlek, glädje, tålmodighet, generositet och äkthet. I bland är speglingarna plågsamma och visar oss sidor vi helst vill gömma undan långt in i skogen och aldrig plocka fram. Ilska, frustration och svartsjuka som alla bottnar i rädslor. Alla känslor behövs, alla möten behövs. Alla känslor är en del av livet. Så tänk om vi kunde omfamna alla känslor med kärlek och låta dem få vara en del av oss, av livet istället? Utan att döma, utan att förkasta och värdera. Tillåta oss att utforska vårt inre med barnslig nyfikenhet och stor tolerans. Hitta nya sidor av oss själva och livet? Så låt oss med skräckblandad förtjusning mötas och vara nyfikna och öppensinnade. Här och nu i livets klassrum. Låt oss slå av på takten en smula, sänka garden och våga möta oss själva i varandra. Vad är det värsta som kan hända? Vi dör inte. Det kan göra ont en stund men det går över och förmodligen går vi vidare med nya kunskaper om oss själva. Vi riskerar kanske att möta vår egen storhet? Tänk om vi faktiskt inser att vi duger alldeles perfekt som de fantastiska själar vi är? Med allt vad det innebär? Med alla känslor och tankar, alla styrkor och svagheter? Kanske kan det vara värt ett försök? Så kom och låt oss möta oss själva i varandra i kärlek. Låt oss tillsammans vandra på livets stig som de storslagna själar vi är. I vår storhet!❤ // Mia Haraldsdotter

Nu blir det medial/andlig helgkurs i Tullerum. Varmt välkomna!

Snart.... Solens första strålar kysser min panna där jag går. De varma strålarna smeker längs med istappar på väg ner i glittret av den välfyllda bäcken. Bäcken som porlar och forsar skummande in under den fortfarande tjocka isen. Snart.... Väldigt snart kommer detta majestätiska istak att ha tillintetgjorts och vattnet kan återigen hämta andan fritt. Snart, mycket snart, kommer solens strålar att gå hårt åt is och snö och låta dess molekyler bli en del av den ystra vårfloden. Fåglarna vet det och deras envisa tjattrade serenad låter som ljuv musik i mina öron. En sång om förestående ljus och värme. En sång om ett nytt spirande kapitel som gror där inne, ännu osynligt för blotta ögat men ändå helt verkligt! En sång om liv och rörelse, födelse och uppvaknande. Snart, mycket snart och trots att vi alla nu är otåliga måste vi tåla oss tills kung Bore släppt sitt grepp om moder jord. Ännu är tiden inte riktigt inne för att släppa på livets ström under barken på träd och buskar men snart mycket snart.. Vi får ge oss till tåls tillsammans med alla väntande lökar och knoppar precis under jordytan, där de ligger i startgroparna att ta tillvara all kraft när solens strålar bryter igenom snötäcket. Det är bud om förestående vår i luften och jag stillar mig. Stillar mig en stund med solens kyss på min panna och ser svalorna flyga i skyn. Ännu ett bud om våren nalkas därborta. Snart....mycket snart.... // MiaHaraldsdotter

Alla är ett och ett är allt. Tänk om vi människor för en enda dag skulle mötas utan våra yttre attribut? Tänk om vi skulle möta varandra på lika villkor? Tänk om vi alla hade likadana kläder på oss utan något som talade om vilken samhällsgrupp eller vilket land vi kom ifrån? Tänk om vi skulle mötas och samtala med varandra förutsättningslöst om det som är viktigt i livet? Kanske skulle vi få nya vänner, nya insikter & nya kunskaper? Kanske skulle vi återupptäcka gamla slumrande kunskaper? Kanske skulle vi förstå att det viktigaste för oss alla är att få leva ett liv i trygghet och kärlek? Att få uppfostra våra barn i en trygg miljö och ge dem en bra start i livet så de så småningom kan göra detsamma för sina barn. Kanske skulle vi upptäcka att vi alla skulle nöja oss gott med att få mat på bordet utan överdåd om vi valde att förstå att det då skulle räcka till att mätta samtliga på vår planet. Kanske skulle vi tillslut förstå att vi alla är ett, oavsett i vilken del i världen vi lever, oavsett om vi idag lever som tiggare eller miljonär? Vi är alla ett! Alla har vi samma behov av att vara älskade, få älska och känna kärlek. Så låt oss gå ut och möta våra medmänniskor med samma respekt som vi själva skulle vilja bli bemötta. Vi är alla ett och ett är allt och störst av allt är kärleken.💖 //Mia Haraldsdotter

Att lätta ankar på livets skepp. Morgonbrisen är frisk och renande. Jag tar ett djupt andetag och välkomnar den nya dagen. Jag huttrar till och fryser lite när brisen vidrör min kind. Samtidigt njuter jag till fullo av att det äntligen är dags. Dags att kliva ombord. Det vackra, nyskurade trägolvet knarrar välbekant under mina fötter och den skarpa doften av tjära sticker i näsan. Äntligen är jag ombord. Äntligen har jag kastat det mesta av det jag inte behöver överbord. Det som blev kvar håller jag stadigt i min famn när jag går över landgången till livets skepp. Äntligen har jag tagit ut ny destination. En förvisso okänd sådan men ser fram emot avfärd med stor tillförsikt Den nya dagen börjar ta form. Ett fantastiskt ljus sprider sig över horisonten och jag andas in ännu ett djupt livgivande andetag i mina lungor. Den syrerika luften känns härligt uppfriskande och förväntansfull står jag i fören och väntar på att vi ska lägga ut! Tillräckligt länge har jag gått på stranden och funderat över vad jag ska ha kvar och vad jag ska kasta över bord? Funderat på vilken destination jag ska ha och vilket skepp som kan ta mig dit? Svaren kom till mig tillslut. Tillslut, när jag satt ner i båten utan att försöka styra och ställa så mycket, utan att tänka och fundera så mycket, då kom svaren. När jag kunde känna tillit till att alla svar fanns hos mig själv, det gällde bara att vara så stilla och tyst att jag hörde min egen inre röst. Den rösten som egentligen alltid talar om allt jag behöver veta i precis rätt tid. Känner du igen dig? Frågorna hopar sig ibland. Vart ska jag gå? Med vem? Vad vill jag? Vad är det bästa för mig? Är jag på rätt väg? Vad ska jag göra mig av med och vad ska jag ha kvar i mitt liv? Frågor som jag tror att de flesta brottas med ibland och som löser sig på precis det sätt som är ämnat till om vi bara låter allt ha sin gång. Om vi sitter ner i båten utan åror och lyssnar inåt. Svaren finns där. Alltid! Dimman har lättat, morgonvinden tar i och seglen är uppe. Det är dags nu! Dags att lätta ankar. Följer du med? ❤ // Mia Haraldsdotter

Glädje Den blå himlen möter mina ögon var jag än ser. Den skira grönskan kittlar mitt sinne och jag kan känna den förföriska doften av kaprifol komma smygande i mina näsborrar. Jag känner den ljumma brisen virvla kring min kropp i behagligt mak. Under mina fötter känner jag moder jords hjärtslag fortplanta sig upp genom hela min kropp. Det vibrerar av livskraft i hela mitt väsen. Den välbekanta rytmen sprider sig från cell till cell. Vibrationernas rörelse känns inifrån och ut genom alla mina celler, genom min hud och vidare ut i kosmos. Mitt sinne är fyllt av tacksamhet och kärlek och jag skickar dessa känslor med vibrationerna, ut i universum. Jag låter tacksamhet och glädje fortplanta sig och växa sig större och starkare. Jag expanderar och känslan växer. Ett sockerdrickspirr som börjar någonstans i maggropen för att sedan virvla upp genom min kropp som i en gyllene spiral. Upp och ut, starkare och större. Tillslut kan jag inte hejda skrattet som kommer ur min mun. Känslan av lycka och eufori tar mig i besittning. Jag känner värmen sprida sig i hjärtat när stämbanden formar ett gurglande skrattljud. Jag skrattar så tårarna rinner på mina kinder. Glädje och skratt som sprider sig från mig till dem jag möter på min väg. Utan att jag säger något för att påverka har jag spridit glädje och skratt vidare till mina medmänniskor när jag låtit min mun skratta. När jag ler gör jag inte bara livet trevligare för mig själv, jag sprider glädjen vidare till den jag möter. Jag låter kärlek och frid få råda i mitt sinne. Jag försöker sprida kärlek och glädje vidare som ringar på vattnet. Jag låter tacksamhet och ödmjukhet varsamt hålla mig i sin hand i mötet med dig och min önskan att du kan känna vibrationerna av dem och hjälpa mig att sprida energin vidare. Låt oss tillsammans låta skrattet bubbla i våra magar och gurgla i våra strupar. Låt oss tillsammans hålla liv i lågan av medmänsklighet, kärlek och glädje och sprida den vidare som ringar på vattnet från mig och dig och vidare. Vidare och vidare och vidare....❤ // Mia Haraldsdotter

Ljusen är tända! Fikan är klar!🙏🏼💫❤ Friden har infunnit sig! Terminen kan börja ! Varmt välkomna till alla vackra själar som börjar sin mediala/ personliga cirkel de närmaste veckorna. Ser så fram emot att möta er alla! Mia❤