Lövnäs, Malgomajs pärla, ligger i Vilhelmina kommun, Lappland. Längs vägen mot Stalon och Saxnäs ligger byn, 37 km fågelvägen från Vilhelmina. Lövnäs, Malgomajs pärla, ligger i Vilhelmina kommun, Lappland. Längs vägen mot Stalon och Saxnäs ligger byn, 37 km från Vilhelmina.

Hedersnamnet "Malgomajs pärla" förärades troligen byn genom att resande upplevde att byn liknade en pärla då de kom med båt längs Malgomaj, byn inramas av Datik och Latiksjöarna från sydväst, den stora Malgomajsjön från norr och öster om byn blänker Datikån. Byn som nu sakta vaknar från sin mångåriga törnrosa sömn och det genom att Lövnäs Skoter och Intresseförening har tagit grepp för att om möjligt fylla byn med liv igen om så bara för några veckor under våren och sommaren.

Lövnäsdagarna med auktion, trofén (5-kamp) och träffen (då också föreningens årsmöte hålls) blir ett årligt återkommande inslag under sommaren. Under påsken arrangeras Lövnäsnappet, en pimpeltävling vanligen med ett hundratal deltagare i den annars så vinterstilla bytillvaron. Numera så finns det bara en jordbrukare som arbetar aktivt i byn och fem personer som har arbete på annan ort samt ett tiotal mer eller mindre bofasta pensionärer men så har det naturligtvis inte varit under hela 1900-talet.

Åren 1930-1970 var byns storhetstid. Då fanns det skola, affär, postkontor, kapell, ångbåtsbrygga och dansbana. Sexton familjer bodde då i byn och de flesta hade mer än 5 barn. Alla hade kor eller getter, de flesta hade också en häst. Barnen fick börja som getare vid 6-7 års ålder, de vallade kor, getter och får. Djuren hade sitt sommarbete i skogen och getarna fick kontrollera så att inget hände med dem, de kunde gå ner sig i någon myr eller fastna någonstans, ansvaret vilade tungt på de unga.

För att byns höskörd skulle räcka över den långa vintern fick man ta till myrslåtter, raningarna låg ofta långt från byn och döptes efter vilka som brukade dem. Höet från myrslåttern hässjades upp på myren och skulle hämtas hem till vintern, när myrarna var frusna så man kunde köra hem det med hjälp av hästen. Ofta utfördes transporten av 10-12 åriga ungdomar, ibland fick de lasta om höskrindan flera gånger under hemfärden eftersom lasset hade en förmåga att vilja stjälpa beroende på att man körde i djup snö utan någon farbar väg.

Hästarna betade tidvis också i skogen, ofta längre upp mot fjället där hästgetarn hade ansvaret för dem i flera veckor under sommaren. Han hade möjlighet att sova i hästgetarkojan när hästarna var i närheten annars blev det att ligga ute i det fria. Hästgetarkojan finns fortfarande kvar i dag, emellertid med något lägre takhöjd. Vid tolv års ålder var det dags att börja arbeta i skogen, hjälpa till att såga med timmersvansen var ofta den första upplevelsen som skogsarbetare.