Goda nyheter! 😍❤️🥰 Mot balans. ♥️

Photos from Dogs of Pegasus's post

För exakt en vecka sedan var jag i Luleå och hade kurs. Eller i Sunderbyn, närmare bestämt. Platsen för kursen var hos min vän och kollega Linnea Kolding, och de flesta kursdeltagare har varit kunder till hennes Dogs of Hope. Andra var helt nya för oss båda, och gruppdynamiken blev en helt perfekt blandning av allt man kan tänka sig. ☯️ Vi hade en jämthund, två schäfrar, en springer spaniel, en golden retriever, två mastiffer, en australisk terrier, en fransk bulldog, en tax, en hovawart, en malinois, en rysk svart terrier, en newfoundland, en staffordshire bullterrier, en finsk lapphund, tre american bullys i olika storlekar, och så fem blandraser i alla möjliga varianter. Vi gästades även av en tervuren, en podenco och ytterligare en blandras! Det var hundar överallt, som sig bör! 😍 Under kursen, som hade temat ”relation”, täckte vi de viktigaste grunderna för en sund, stabil och ömsesidigt uppskattad sådan, och vi tränade ledarskap, passivitet, koppelteknik, hundmöten, mingel, hur man förändrar en sinnesstämning (hos både hund och människa), och mycket mer! 😃 På mina kurser utgår vi ifrån det verkliga livet och de situationer som uppstår i vardagen. Vi övar dessutom på sådant som *inte* riktigt hör vardagen till, som exempelvis att finna sig till rätta i ett garage bland så många andra människor och hundar. Och det funkar bra! 👍 Med upp till Luleå hade jag min lilla bootcampare Joppe, som skötte sig exemplariskt under hela resan. Väl på plats fick Linnea och hennes man Sturla jobba hårt emellanåt, för att Joppe skulle acceptera att han inte fick vara hos mig! 😅 Denna långa lilla krake som inte ville se åt mitt håll ens en gång, har visst gått och blivit mitt största fan! 😆 Det var hur som helst utomordentligt nyttigt för hans utveckling att åka med på den här resan och få uppleva flygplatser, rullväskor, folksamlingar, trånga utrymmen och så själva flygandet förstås. Om folk bara visste hur mycket hunden tjänar på att få möta sina orimliga rädslor under trygg vägledning! Allt obehag är inte dåligt! ☝️ Som grädde på moset fick en av de andra två hundarna jag hade med mig upp - terven Hector - ett nytt hem hos en av kursdeltagarna! Det var den finska lapphunden som äntligen fick sina önskningar besannade om en cool och rolig brorsa. Heja dem! 👏🌷 Jag vill tacka värdparet och alla deltagare för en fantastisk helg. Det var underbart att få träffa er alla och dela dessa intensiva dagar med er. Jag tackar för er tid och ert förtroende! 🙏💗 Sedan vill jag ge ett alldeles speciellt tack till min trogna kund Lisa, som inte bara gjorde mina dagar genom att låta mig få träffa min gamla jourhund Sergej och personligen få uppleva den bottenlösa lycka han känner för att äntligen ha hamnat där han hör hemma, men också för att hon tolkade norrlänningarnas lugn åt mig efter första dagen, när jag nojjade över att de kanske var så tysta för att de inte var nöjda! 😫 Med förtvivlan i blicken förklarade Lisa sansat och bestämt för mig att tystnaden ingår i norrlänningarnas sätt att visa respekt, och att det ju är jätteskönt att folket låter mig prata till punkt och reflekterar på djupet över mina ord! Så hade jag inte sett det annars, för jag är van vid andra takter här på hemmaplan! 😯 På söndagen var deltagarna lite varmare i kläderna och gav mig till och med en inbjudan att komma tillbaka! Så Norrland, vi ses igen nästa år! 🙌🥰 Tack Lisa, också för att du fotade och filmade lite under kursen. En annan är van att ha Amme till sånt där, så nu har jag något att se tillbaka på och minnas med glädje. 💭💕 Mot balans. ☮️ P.S: Det syns inte på just de här bilderna, men ALLA hundarna befann sig minsann i lokalen samtidigt under hela kursen bortsett från minglet, då vi iakttog dem i mindre grupper. 🐶

✳️ Den 4 år gamla rottweilern Decado och hans matte reste hela vägen ifrån Uppsala för att få min hjälp. Det hade skurit sig ordentligt i deras relation och där satt de fast. Saken var att Decado hade överraskat sin matte i situationer där hon dittills hade upplevt kontroll, vilket nu fick henne att tvivla starkt på sin hund och förmåga att leda honom rätt. ”Det är som att jag inte känner honom längre”, sa hon uppgivet, och hennes sorg över detta var smärtsamt uppenbar. 😢 ✳️ Det tog mig inte många minuter att se vad Decado är för en. Han är en öppen, social och väldigt snäll individ, men han är också överaktiv och har dålig impulskontroll. Utöver det fick jag veta att han från början var positivt inställd till andra hundar, men att en handfull negativa upplevelser (det viktiga i sammanhanget är dock inte att de var negativa utan att det var så de avslutades) ändrade hans uppfattning och gjorde honom vaksam och beredd att bita och skada, vilket han också lyckats med ett flertal gånger. 😬 ✳️ Efter en utvärdering förklarade jag för matte att Decados djur, art- och rasegenskaper (försvar) började dominera ut hans temperamentsegenskaper (godtrohet) efter att livet lärt honom att det inte lönade sig att först vara positiv eller senare att undvika konflikt. Det enda som lönade sig var att slå tillbaka, och bäst förutsättningar hade man om man hann före den andra. Det hade startat med att Decado presenterade sig för intensivt och burdust, och introducerades för hundar med passiva ägare som lät dem mobba, överkorrigera och kränka honom som ”svar på tal” för den intensiteten. 💥 I början hade Decado försökt att gå undan och visa respekt, men de andra hundarna tog det för långt eftersom deras egen fostran bestod av för få begränsningar. Decados mattes avsikt med dessa hundträffar var att få sin hund socialiserad, likt alla andra som använder sig av hundrastgårdar och öppna så kallade ”hundfält”. Vad hon inte - återigen likt många andra - hade i åtanke var att folk i regel har dålig koll på vem deras hund egentligen är och är kapabel till, och fostrar utan stabilt ledarskap. 🤷🏻‍♀️ Risken för att det spårar ur är stor, och faktum är att det oftast är lättare att socialisera en vuxen hund som saknar erfarenheter än att göra detsamma med en vuxen hund som har dåliga erfarenheter. Detta har matte fått lära sig den hårda vägen, och jag vet att mängder av hundägare skulle känna igen sig. 🔸 För att tackla problemen på ett hållbart sätt så måste man starta ifrån grunden. Detta är en kort (nåja) sammanfattning av min åtgärdsplan: 1️⃣ Matte måste inse att hon är Decados största inflytande och därmed själv kunna klara av vad hon begär att han ska, vilket i deras fall handlar om impulskontroll. Hon måste kunna stävja känslor av skam, dåligt samvete, rädsla, frustration och besvikelse och acceptera att hon har gjort så gott hon kan med kunskapen hon hade vid dessa tillfällen, vilket är allt en kan göra när det kommer till kritan. Huvudsaken är att hon alltid har satsat på sin hunds välbefinnande och ständigt söker att bli en bättre ledare. Bäst effekt får hon om hon inte agerar i affekt och lär sig att acceptera sin hund för den han är istället för att gräma sig över att han inte blev den hon önskade. Den typen av förväntningar sätter onödig press på vilken relation som helst och faktum är att ingen är skyldig någon att vara något annat än sig själv oavsett vad andras önskemål än må vara. Slappna av och gör det mesta av det ni har och är, det duger alldeles utmärkt! 😌 2️⃣ Decados matte är ingen nybörjare vad det gäller ledarskap och gjorde redan mycket väldigt bra. Däremot fanns det mer subtila detaljer som hon missat och som tillät hans rastlöshet att frodas och underhålla överaktiviteten. Ett exempel var att han inte låg kvar särskilt länge på samma plats, utan tog för vana att byta regelbundet. Detta är ingen slump i sammanhanget och handlar inte om att hunden blir för varm. Det handlar om att han inte kommer till ro och förflyttar sig i jakten på att göra det. Samma sak gäller med att han förföljde matte inomhus. Åtgärden är att få honom att stanna kvar i sin bädd och slappna av ordentligt där, vilket blir den automatiska effekten när man förbjuder vankandet och ”skuggandet”. ✋ 3️⃣ Decado är lydnadstränad och kan sina kommandon, så han är lätt att platsa när folk kommer på besök. Det han inte har lätt för är att låta dessa kommandon ha sin fulla effekt, så att stanna kvar även när han får myror i brallan och blir uttråkad har inte skett. Nu ska matte se till att ”plats” betyder ”stanna kvar tills jag säger något annat”, som ytterligare ett hjälpmedel för att stärka hans impulskontroll. Lydnad utan följsamhet håller inte hela vägen. 💡 4️⃣ Förut har matte velat ha ögonkontakt och använt ord för att förmedla till Decado att han ska lugna sig, men det har inte fungerat. Istället visade jag henne en ”kil-teknik” som innebär att man för hunden i två olika riktningar samtidigt så att hen kilas fast och blir stilla, och så applicerar man olika tryck för att guida hunden mot avslappning, samt undviker att använda både ord och ögonkontakt, och vips så hade Decado landat och låg sansad utsträckt på golvet. Så ska hon hjälpa honom att komma till ro i fortsättningen! 😴 5️⃣ Matte ska inte råka träna in fel respons genom att utsätta dem för alldeles för svåra situationer som hon inte kan styra upp (tänk på avståndsmarginaler, intensitetsbegränsningar och vilket fokus du kan ha). Hon ska inte slarva med grundarbetet (ovanstående punkter) då det är detta som kommer att göra så att de kan avancera successivt. Välj bort upplägg som inte tjänar er i dagsläget! 🚫 6️⃣ Instruera omgivningen att bemöta Decado korrekt, vilket i den absoluta majoriteten av fallen innebär att han inte ska bemötas alls, och i resten av fallen hälsas på utan att uppmuntras till onödig exaltering eftersom det vore fruktansvärt orättvist och oschyst att försätta honom i en sits som han inte kan hantera och blir tillrättavisad för. Detta ska inte framläggas som ett förslag utan snarare en självklarhet. ☝️ 7️⃣ Tänk kvalitet framför kvantitet när det kommer till socialisering. Jag introducerade Decado för 4 av mina hundar som handplockades av mig för att passa honom. Den dynamiken kunde hjälpa honom att hålla sig lugn, sansad, lyhörd, respektfull OCH positiv! 😃 De satte gränser utan att överdriva och de samarbetade för att begränsa Decados intensitet. Eftersom han inte tilläts bli hysterisk så kunde han själv ta kloka beslut och föra sig korrekt och konfliktlöst. Det blev en oerhört stimulerande och positiv upplevelse för honom att förvara i minnet på ”erfarenhetskontot”. Trots att åratal har passerat sedan han gjorde detta sist (och det dessutom blev negativt för honom då) visade han att de rätta takterna sitter i bara han slipper hundar som väcker oönskade instinkter i honom och leds av lugn, trygg och bestämd energi. Vi ska alltså ses i framtiden för att fortsätta på samma linje och i övrigt ska han inte komma i närkontakt med främmande hundar. 🐶 8️⃣ Matte har lätt för att oroa sig för sin hund, inte minst för hans fysiska välbefinnande. Decado har haft bekymmer med skelettet (opererade båda armbågarna i år) och lider av IBS (mag/tarmsjukdom) samt allergi. Det sistnämnda är numera under kontroll, armbågarna är läkta och IBS:en gör sig påmind när han är/varit exalterad. Av erfarenhet vet jag att ihållande stress försätter hormonerna i obalans och försvagar immunförsvaret, som i sin tur får svårt att skydda i enlighet med sin naturliga kompetens. För hundar som befinner sig i överlevnadsmode kan det upprätthållas längre (men kollapsar ofta om den hunden äntligen får vila), men för hundar som lever som de flesta av våra sällskapshundar gör låter effekten inte vänta på sig alltför länge. När hunden blir sjuk triggar det vår oro, som i obegränsad upplaga påverkar hunden negativt mentalt, och rätt var det är så är den onda cirkeln ett faktum. ♻️ Kort och gott kan man säga att någorlunda is i magen underlättar enormt, och att stark och långvarig oro i sig inte bidrar med något positivt, snarare tvärtom. Vad hunden behöver när hen själv är sjuk är någon som är stark, trygg och stabil att luta sig emot och tanka vitalitet hos. Det tål att påminnas om. ⚠️ 🔸 Nu längtar jag redan efter en uppdatering gällande denna vackra, ståtliga och härliga hund, och det skänker mig oerhörd glädje och tilltro att han har just den matten han har. Det kommer bli super! 😄 Mot balans. 🎈

💠 Nelson är en 4,5 år gammal dansksvensk gårdshund som jag träffade första gången för 4 veckor sedan. Han kom hit på rekommendation av sin veterinärklinik, efter att det inte gick att klippa hans klor. Det lugnande medlet hade inte en chans mot Nelsons adrenalin och hade därför ingen effekt. Han fick hiskelig panik och bet den som gick att få tag i. Även vaccinationen var svår att få till, men den löste sig i slutändan - för den här gången. 💉 💠 När jag träffade Nelson med matte fanns det tack och lov en del att jobba på. Jag säger ”tack och lov” eftersom jag väljer att se det från den ljusa sidan; inte hade det varit positivt om läget var som det var och familjen redan gjorde alla rätt! Gör man saker som inte funkar så innebär det ju att man har alla förutsättningar att få rätsida på problemen. Allt man behöver är någon som förklarar varför och visar hur! 💁🏻‍♀️ 💠 Nelson är mattes första hund och införskaffades till stor del baserat på att hon hade läst att rasen uppskattar att ligga i soffan och hon längtade efter hundmys! Kort och gott är det en märklig (och fruktansvärt missvisande) rasbeskrivning som inte lämnar utrymme för det faktum att hundar är individer och först och främst rovdjur som lätt blir onödigt alerta, territoriella och beskyddande av att ligga upphöjt, så oanande hundägare i många fall får sig en otrevlig överraskning längre fram. 😧 Relationen mellan Nelson och hans matte byggde mer på ”attachment” än ”connection” eftersom det låg förväntningar på Nelsons sätt att vara som han hade svårt att infria (lär dig om skillnaden i mitt senaste podavsnitt: https://open.spotify.com/episode/4ifaGRCVJeEU6CkJr7RnmG?si=ADREAPl8SVG-QnHZkUJ2gw 👂). Vad jag såg var en oerhört stressad och missförstådd hund och en väldigt känslosam och välmenande människa. Målet var att sammanföra dem på en instinktiv nivå, snarare än enbart en känslomässig och intellektuell sådan. 💠 Jag började med att utbilda matte i hundpsykologi, beskriva Nelsons perspektiv och hans behov baserat på djur, art, ras och individ - i den ordningen. Igenkänningsfaktorn mellan matte och mitt gamla jag (det vill säga före jag kunde någonting om hundar) var hög, så min empati för hennes situation var stark. 💓 Hon trodde förstås att all den kärlek som hon hade att ge fick positivt fäste hos hennes älskade hund, när mycket av det blev precis tvärtom eftersom han just som hund inte tillgodogör sig våra mänskliga känsloyttringar på samma sätt. Han blev spänd, nervös, ängslig, rastlös och intolerant, för att inte tala om väldigt intensiv. Nelson hade svårt för att koppla av, och det gjorde inte hanteringssituationer (med klor etc.) lättare. 💠 Förra gången klippte jag och Amme Nelsons klor. Ingen sövning, inget lugnande, ingen brits i ett undersökningsrum. Bara jag, Amme, en munkorg och en klotång. Matte fick lämna rummet eftersom hon själv tycker att det är så jobbigt att se sin hund ha det svårt (fullt förståeligt), och den energin påverkar Nelson negativt. Vad han är i desperat behov av i en svår situation är någon som står pall och kan hålla sig lugn, sansad, säker och effektiv, som en motvikt till sin egen obalans. ☯️ Vi klarade oss tre tassar in utan respons ifrån Nelson (mer än hög puls), men när Amme skulle ta ett omtag flippade han ur och blev dramatisk. Vi höll oss stadiga och metodiska igenom den pärsen och avslutade på goda termer. Igår kom Nelson tillbaka för ett uppföljningsbesök, och till vår stora lycka gjorde han ingen affär alls av att få klorna klippta! Han firade framgången med matte efteråt, och vi var alla väldigt glada för hans skull. 🥳 Förutom att kloklippningen gick vägen så var det en slående skillnad både på matte och hunden, jämfört med för en månad sedan. Hon var coolare, säkrare och mer bestämd, och Nelson mycket lugnare, tryggare och tystare! Det märktes tydligt att matte tar sitt uppdrag som Nelsons ledare och beskyddare på allvar, så när justeringarna vi diskuterade får effekt, så kommer det att bli ännu bättre! 💯 ❇️ OBS! Om du hanterar hundar på din arbetsplats och vill få det att fungera smidigare, säkrare och kännas tryggare även för patienten/kunden/hunden så föreslå ett möte med oss för din chef! 💡 Vi kan ses hos oss och har i vissa fall även möjlighet att ta oss ut till kund. Att få till en god och sund rutin förenklar inte bara arbetet för stunden utan borgar också för en återkommande kund med en gladare och nöjdare hund! Det är win-win för alla inblandade! ✅ Mot balans. ⚖️

Nytt podavsnitt ligger ute nu, och det här råkade bli en personlig favorit. 💞 Det gäller ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, ännu mer nu eftersom jag nyligen miste Alfie, som representerar det så starkt för mig. 🕊 Det handlar om skillnaden mellan ”connection” och ”attachment”, och vad respektive grund innebär för en relation och de individer som är i den. Jag hoppas att det ska bana vägen för den obegränsade nytta och nöje som det gav oss, och har du lyckan att redan uppleva detta så är det bara att gratulera. 🙏💐 Det är något mycket sällsynt och så vackert och extraordinärt, när vi kan mötas i acceptans, sårbarhet och nuet. Länkarna nedan tar dig direkt till avsnittet. Dela gärna, man vet aldrig vem som kan behöva höra detta just precis nu. ☮️ 💎 SPOTIFY: https://open.spotify.com/episode/4ifaGRCVJeEU6CkJr7RnmG?si=CjrkC31SRw2y6RHSR_eX9Q 💎 ANCHOR (följ oss här och få notis om nya avsnitt först av alla!): https://anchor.fm/dogs-of-pegasus/episodes/Connection-kontra-attachment-e54fa5 Mot balans. 🌈

🌸 Under min resa till sheltret i Barcelona i juli fick jag upp ögonen för en väldigt speciell hund. Hennes fängslande energi fångade inte bara min uppmärksamhet utan även er. Mitt i min livesändning blev vi alla så förtjusta! 😍 Till min stora glädje fick vi ett erbjudande som vi inte kunde motstå, ifrån en trogen supporter som vill vara anonym. Tack vare dennes gåva kunde vi få hem hunden nu i augusti! 🥳 🌸 Säg hej till BRIENNE! 👋🥰 🌸 Brienne är en himmelsk hund, med en värme och vänlighet som mjukar upp, slappnar av och sprider glädje i sin omgivning. Hon har ett hjärta av guld och är snäll emot alla. Brienne är en mjuk, kärleksfull och respektfull dam. Hon har alltid goda avsikter och kan bara vara sitt vackra, autentiska jag. 🌷 Hon kommer väl överens med hundar såväl som katter, och låter sig hanteras utan dramatik oavsett om det handlar om bad, kloklippning eller liknande. Hon är mycket nyfiken på allt i sin nya tillvaro och använder nosen som sitt främsta verktyg för att undersöka den. Inomhus är hon lugn och tystlåten, och erbjuder en tillgiven närhet och anspråkslös blick. Hon är en fröjd att ha omkring sig och bringar så mycket lycka och skapar många leenden. 💓 🌸 Brienne söker nu ett eget hem och finns att besöka i Limmared. 📍 Hon är ca 8 år gammal, ungefär 53 cm hög, och är chipmärkt, vaccinerad, antiparasitbehandlad, blodtestad, kastrerad och har EU pass. I adoptionen ingår en gedigen infobilaga med nyttiga tips och råd för en god start med sin nya hund, samt livslång support av hundbeteendekonsult. Man får även tillgång till ett par aktivitetsforum på facebook. 👌 Adoptionsavgiften är 4000 kr. 🌸 Är du intresserad av Brienne? Skicka oss ett PM här på sidan. 📨 För mer info om Millennia Animal Project, kika in på www.milanipro.org. 👍 🌸 Dela gärna för at hjälpa Brienne på traven! ♻️ Mot balans. ♥️

💎 Vi har förlorat vår mentor, ledstjärna, vän och beskyddare. 🌟 Alfie har dött. 😞 💎 Alfie hade bekymmer med skelettet sedan han var liten. Han opererades tidigt för osteochondros i båda bogarna och med tiden utvecklades en grav höftledsdysplasi och kraftig artros. På grund av hans storlek var det olämpligt att operera. Vi var hos veterinären i Sverige och till och med två gånger i Barcelona hos olika specialister, bara för att vi verkligen ville ha både ett andra och tredje utlåtande och undersöka alla möjligheter. 🔎 Åtgärden blev att hålla honom slank, anpassa dieten till hans njurar och ge honom smärtstillande livet ut. I slutändan var det medicinen som slog ut honom. Han fick problem med magen och vägrade äta. Vi gjorde allt vi kunde för att få i honom det som gick, men han blev allt sämre. Vi visste att tiden var knapp och började ställa in oss mentalt på hans bortgång. Han blev trött och seg men uppskattade verkligen våra skogsrundor. 🌲🐾 Tillslut visade han mig att han var färdig med jordelivet och vi skulle ta ett beslut om den mest värdiga avlivningen. Alfie var reserverad mot främlingar och vi visste att han inte skulle vara bekväm med en traditionell avlivning. Det var viktigt för oss att prioritera hans värdighet och låta honom få somna in utan att kränka hans integritet. Vi kontaktade en jägare men i samma veva sken han upp igen. 💫 Det var efter att jag kom tillbaka ifrån Spanien och han blev så glad av att se mig! Han ömsom skuttade runt ömsom strök sig mot mig som en katt, precis som han brukade för att visa kärlek, eftersom han inte var en ”pussare”. Han åt bättre, blicken var piggare än vanligt och vi verkligen njöt av varandras sällskap och kontakt. 🥰 Det minnet kommer jag att bära med mig för alltid. Kvällen efter kom Amme inrusande i rummet just som jag skulle spela in ett nytt podavsnitt (tillägnat Alfie dessutom). Tårarna strömmade nedför kinderna och han berättade att han hittat Alfie död i sin bädd. Han somnade in av sig själv, precis som vi anat att han ville ha det. Med facit i hand är vi väldigt tacksamma för att det blev just så. 🙏 💎 Amme och jag grät, kramade och klappade om vår stora lurv. Jag klamrade mig fast i hans kropp, med fasta tag om hans päls, och orkade inte tänka på när jag skulle kunna släppa taget. Det gör så ont, så ont. 😣😢 Han var familjens stadigaste stöttepelare och nu kan vi inte röra vid honom längre. Våra blickar kan inte mötas och tala så mycket och tydligt som de alltid gjorde. I nio år var han min ständiga trygghet. Vår bästa vän. Sorgen är avgrundsdjup och ingenting sig likt. Hans närvaro, hans energi, var ojämförbar. Fenris fick säga adjö till sin storebror och visade en oerhörd vördnad för kroppen. Med sänkt huvud och tung utstrålning gned han sin nos mot Alfies tass och kom sedan bort till mig för att slicka bort mina tårar. 💖 Amme berättade att belysningen i halva huset släcktes när han sprang bort till mig för att berätta vad som hänt, och när Amme hade somnat hördes plötsligt en jätteduns på bottenplan som hundarna först vaknade till men sansade sig lika fort. Jag vet att det var vår kille som bekräftade att han finns kvar i en annan form och påminde om att energi inte försvinner, speciellt inte en så stark som hans. ☄️ 💎 Just nu är allting jobbigt och därför vilar jag ifrån den kontakt som inte är akut, bara resten av dagen och imorgon. Jag tänker samla kraft att möta fredagen med ett leende och en tacksamhet för allt den här hunden har skänkt mig. 🙏 Amme sörjer annorlunda så det kommer ta honom ett tag att studsa tillbaka, men det ger sig. Alfie hade inte velat att vi ska bära negativ energi inom oss. 💎 För att hedra Alfies minne kommer jag att publicera en himla massa bilder fördelade i 9️⃣ olika inlägg; ett för varje år som han levde. Texten blir en anekdot ifrån vår tid tillsammans, med ett värdefullt budskap som bringat mig oändlig nytta eller glädje. 💯 Dessa inlägg kommer att komma lite sporadiskt, så håll tillgodo. 💎 Alfie mama. Te queremos más allá de la eternidad. Gracias por todo. Ha sido un honor conocerte y siempre serás nuestro orgullo y alegría. ☯️🕊🌺🌈💙🐻☮️ Mot balans. 💔

Nackdelen med stor hund och långa örhängen... 😆😅 Dodi! 🥰 Mer behöver inte sägas. ❤️ Mot balans. 🎈

Photos from Dogs of Pegasus's post

🔺 I onsdags, som alla andra dagar, ringde det i sheltrets jourtelefon. Det var polisen som meddelade att personal måste bege sig till ett övergivet hus i byn där det sitter en hund som varit inspärrad utan mat och vatten i flera dagar. Sagt och gjort, jag och Sonia rusade dit. Det var en stor, inhägnad villa med höga murar och metallportar. Huset hade ockuperats av obehöriga personer som sedan stuckit vidare, och kvar fanns allt skräp de lämnat överallt. Och så hunden. 🔺 Ute i en mindre cementbyggnad satt en ensam hund. Metalldörren var blockerad med flera stora, tunga stenar och grannen vittnade om att hunden hade varit därinne utan mat och vatten i tre dygn. Hunden skällde med en väldigt distinkt desperation i tonen och jag kunde höra att han inte visste om han borde vara rädd eller lättad över att vi var där. Jag rullade undan stenarna för att kunna öppna dörren och eftersom hunden var osäker på hur han skulle bemöta mig så fick jag vara försiktig. Blicken han gav mig var hysterisk. Hysterisk av törst, hunger, rädsla, förvirring och exaltering. Jag fick på honom ett koppel och släppte ut honom. Det var en mager och stressad hund med bedrövliga öron som blivit så efter sviterna av obehandlad otit (öroninflammation). Han hade liggsår, skrapsår, svullna och såriga tassar. Pälsen var matt och mjällig och han hade även ögoninflammation. Hunden hade bråttom ut och var tydligt påverkad av hela upplevelsen. Polisen berättade att det är andra hunden på en vecka som fritagits ifrån samma ställe. Den första gav de tillbaka till ägarna, den här gången skulle ägarna inte kontaktas... 🔺 Hunden fick heta Iván och ser ut att vara två tre år. Med mat i magen och vatten som släckte den outhärdliga törsten sansade han sig och visade sig vara helt underbar! Han gick lugnt och fint i kopplet, reagerade inte på andra hundar (mer än med vänlig nyfikenhet emellanåt), och charmade brallorna av oss allihop! Vilken stil liksom! Iván är en bullterriermix som skulle passa utmärkt som sällskapshund. För tillfället sitter han i en betongbur i en bunker på sheltret eftersom det är den enda platsen som finns ledig. Skillnaden mot förut är att han får mat, vatten och möjligheten att bli adopterad, men det sista kan ju inte trösta honom eftersom han omöjligt kan veta att det är så det ligger till. 🔺 Mitt hjärta värker för Iván. Han var så lugn och snäll när vi umgicks tillsammans, men fick panik när han förstod att han måste in i buren igen. Han skällde med samma gälla, skrala och bräckliga ton som när han ropade på hjälp, och pupillerna var stora som tefat. Han skrapade upp nosen på gallret och kunde inte acceptera läget. En annan hade kunnat slås i spillror för mindre... Jag är van vid mycket och min stresströskel är hög, men förra veckan var extremt tuff. Iván är en stor del av detta. 🔺 Nu har jag bett att få Iván resklar så fort som möjligt och söker någon i Sverige som vill ta hand om honom. Han ska vaccineras, antiparasitbehandlas, blodtestas, kastreras, samt få sina öron och ögon behandlade. Tassarna lär läka ut när han får ett annat underlag att vara på. Jag har inte testat honom lös med andra hundar än och heller inte med katt, men det går att ordna. Jag förväntar mig att åtminstone andra hundar ska fungera bra under rätt förutsättningar. 🔺 Skulle du kunna ta emot Iván eller vet du någon som kan det? Ta kontakt med oss via info@milanipro.org! 📨 Vill du bidra till föringens arbete så finner du betalningsinfo nedan. Varenda krona räknas och vi är obeskrivligt tacksamma för all hjälp vi kan få! 🙏 ✴️ SWISH: 123 620 2592, märk överföringen med ”GÅVA” för att vi inte hälften ska försvinna i skatt. ✴️ BANKGIRO: 579-7386, märk överföringen med ”GÅVA” för att vi inte hälften ska försvinna i skatt. ✴️ PAYPAL: info@milanipro.org, märk överföringen med ”GÅVA” för att vi inte hälften ska försvinna i skatt. 🔰 www.milanipro.org 🔰 Dela gärna! 🔄 Mot balans. 💔

Photos from Dogs of Pegasus's post

Och nu till lite allvarligare grejer. ♦️ Hunden med (de monstruösa) klorna är också väldigt överviktig. Det kanske inte ser ut så i just de vinklarna som bilderna visar så ni får helt enkelt lita på mitt omdöme när jag säger att han har svårt för att andas ordentligt, speciellt i värmen. Hans blick gjorde mig förbannad. Inte på honom förstås, men på omständigheterna. Av hullet, klorna och blicken att döma så har denna stackars krake inte tagit många steg utanför det som hållit honom inspärrad de senaste åren (eller kanske hela hans liv). Han är en väldigt snäll och söt kille som tyvärr har råkat ut för en situation där han uppenbarligen inte prioriterats särskilt högt på länge, och numera huserar i en bilbur på sheltret inne på deras lager eftersom det är det enda utrymmet de har att erbjuda. Varmt som satan är det därinne och det går många timmar mellan de två toabesöken han får göra per dag. Han var inte speciellt pigg på att återvända till sin knappa kvadratmeter efter att jag rastat honom och klippt det där som skulle föreställa hans klor, men det ser inte ut som det gör för att det finns andra alternativ precis, och är det någon man ska rikta sin ilska mot så är det eventuellt hans före detta vårdnadshavare och landets slappa myndigheter, inte oss. Helst ska man omvandla den ilskan till drivkraft för att orka agera själv, med allt från något så enkelt som att dela detta inlägg till att helt sonika adoptera hunden. För okej, vi vet inte vad som har hänt honom. Hans människa kanske dog och saknade familj som kunde styra upp detta, vem vet. Nu är han åtminstone i händerna på folk som ger honom en andra chans till ett nytt liv, även om han blir tvungen att finna sig i en dyster sits under tiden. Det är allt som finns och det är bra mycket bättre än vad många andra får. Det gäller att behålla ett bredare perspektiv för att kunna blicka framåt istället för bakåt. ♦️ Sedan har vi tiken på resten av bilderna. Hon som har avlats och avlats och avlats på tills det knappt finns något kvar. Hon som vid det tillfället jag tog bilderna redan har gått upp en massa i vikt och äntligen börjar se bättre ut jämfört med när hon kom. Hon som fortfarande känner en sådan hunger efter mat att hon i princip inhalerar den och redan är redo för nästa mål. Man kan undra vart alla hennes valpar genom tiderna har tagit vägen, men egentligen vill man kanske inte veta. Hon själv sitter i alla fall i en flygbur inne på samma lager, för resten av sheltret är fullt. På riktigt. På alla dessa år som jag har varit där har det aldrig rådit sådan platsbrist. Nära på men inte fullt lika illa. Ändå fortsätter det att välla in hundar, för folk kan ju inte ta ansvar för liven de har tagit sig an, och myndigheterna ser inte till så att de inte har något val. Det finns en massa lagar men det saknas någon som upprätthåller dem. Under tiden sliter vi volontärer och personal häcken av oss för att ordna en väg ut för de som kommer in. ♦️ Det är lätt att sitta och tycka och tänka från bekvämligheten någon helt annanstans och inbilla sig att man minsann förstår bättre, vet bättre, kan bättre. Att man absolut sitter på alla hållbara lösningar och dessutom hade kunnat genomföra dessa utan tvekan. Att vi som är på plats och utgör hela kedjan av varje hunds resa från misär till balans bara är ett gäng överkänsliga dårar som inte fattar. Ödmjukhet och respekt i sitt esse verkligen. Själv vet jag bara att för mig finns ingen återvändo. Det som mina ögon har bevittnat kan jag inte göra osett. Jag kan inte radera alla smärtsamma minnen av krossade själar som varit i desperat behov av hjälp, eller alla euforiska minnen av när de äntligen har fått det. Vi behövs allihop om fler ska kunna sållas till den senare gruppen. Vi behöver adoptörer, jourhem, bidragsgivare, ordspridare och eldsjälar. Deras liv och tillvaro hänger på det. ❇️ Besök www.milanipro.org för mer information. För den som vill bidra ekonomiskt, oavsett summa, så är detta betalninguppgifterna: ✴️ SWISH: 123 620 2592, märk överföringen med ”GÅVA” för att vi inte hälften ska försvinna i skatt. ✴️ BANKGIRO: 579-7386, märk överföringen med ”GÅVA” för att vi inte hälften ska försvinna i skatt. ✴️ PAYPAL: info@milanipro.org, märk överföringen med ”GÅVA” för att vi inte hälften ska försvinna i skatt. Dela gärna! ♻️ Mot balans. ♥️

Photos from Dogs of Pegasus's post

Lola & Leia in da hooouuuse! ✌️😎 Vi kan också kalla dem för Hakuna & Matata, för det skulle beskriva dessa två godingar lika bra. 😋 Lola ser ut att vara en mix mellan fransk bulldog, bostonterrier och eventuellt något mer, medan Leia är en rufsig liten terriermix med tuppkam. 🤘 Dessa små damer upptäckte jag på det kommunala sheltret i Spanien, då jag såg dem sittandes i samma bur, och jag kunde ju inte bara ta den ena och lämna den andra... 😇 Sagt och gjort, tjejerna fick komma till lägenheten dagen före hemresa och nu är de här! 😍 Båda söker sitt livslånga hem hos någon som inser deras värde och behandlar dem därefter. Det är inte nödvändigt att de placeras ihop. Lola är 3 år och Leia är 7. De är båda chippade, vaccinerade, antiparasitbehandlade, kastrerade, blodtestade och har EU pass. Båda är sociala och snälla. Lola behöver någon som kan sätta gränser för att hon inte utveckla separationsångest (hon har det inte nu, utan det är snarare så att jag vet vad hennes tillgivenhet + en människas gränslöshet kan skapa) och Leia är en terrier vars intensitet bibehålls i den balans den är nu av någon som - återigen - sätter gränser. 😊 Detta är två helt fantastiska och redan stabila hundar så allt de behöver är någon som vill underhålla det. 💜 Lola & Leia är tillgängliga för adoption via Millennia Animal Project och finns att besöka i Limmared. Deras adoptionsavgift är 6000 kr och inkluderar livslång support av vårt team av hundbeteendekonsulter, en superbra infobilaga med goda tips och råd samt tillgång till ett par aktivitetsforum på facebook. Bättre än så blir det inte! ⭐️ Skicka PM vid intresse! 📨 Dela gärna! 🔄 Mot balans. ♥️

Hemma igen! 🏡 Mot balans. ♥️